Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KENNING kän32, r. (l. f.); best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(kenning 1898 osv. kienning 1689)
Etymologi
[jfr d. kenning; av isl. kenning, f., till kenna, kalla, benämna (se KÄNNA)]
stil. o. litt.-hist. benämning på ett slags för den fornnordiska poesien utmärkande (minst tvåledad) omskrivning av säregen form- o. betydelsekaraktär; äv. om liknande omskrivning i den keltiska (i sht den forniriska) poesien. Rudbeck Atl. 2: 447 (1689). Noreen SprSt. 2: 52 (1898, 1903). ArkNF 49: 324 (1933).

 

Spalt K 903 band 14, 1935

Webbansvarig