Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KELEN ɟe3len2, stundom KÄLEN ɟä3len2, adj. Inare; n. o. adv. -let.
Ordformer
(k(j)e- 1712 osv. kä- 1930)
Etymologi
[fsv. kälin, klemig; jfr d. kælen; avledn. av KELA]
1) (vard.) motsv. KELA 1: som gärna kelar, smeksam, som tycker om (att utdela o. mottaga) smekningar; äv. i överförd anv., om kroppsdel l. om rörelse l. yttrande o. d. Ling Agne 150 (1812; klandrat ss. danism i JournLTh. 1813, nr 41, s. 2). Hon är .. kjelen och jollrar gerna hela lifvet igenom. Tegnér (WB) 9: 589 (1844). Hennes ena hand smög sig kelet in till hans hals. Kuylenstierna-Wenster EGude 100 (1911). Den kelna katten. Jönsson Flaskp. 18 (1920). Väring Vint. 196 (1927).
2) (†) motsv. KELA 2: klemig. Spegel (1712). Lindfors (1815).
Avledn.: KELENHET, stundom KÄLENHET, r. l. f. [jfr d. kælenhed] till 1; särsk. (i fackspr., †): erotomani. Linné GenMorb. 13 (1763). Tholander Ordl. (c. 1875).

 

Spalt K 895 band 14, 1935

Webbansvarig