| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KAUSATIV ka͡u4sa~ti1v, äv. ka͡ω4-, l. 3~02, l. 104, adj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. -et; pl. = l. -er; ss. sbst. äv. KAUSATIVUM ~ti1vum resp. ~20 l. —40, n.; best. -ivet, i best. anv. äv. utan slutartikel; pl. -iver l. (med lat. böjning) -iva.
språkv.
I. adj.
1) om avledt verb, i sht om transitivt verb som är avledt av ett intransitivt: som utmärker att objektet bringas att göra det som l. försättes i det tillstånd som grundordet betecknar, faktitiv; äv. i uttr. kausativ betydelse o. d., om ovan angivna betydelse hos ett verb l. en verbform. Kausativa verb. Om (den hebr. stamformen) Katal har en intransitiv betydelse, har (stamformen) Kittel en kausativ. Pettersson HebrGr. 107 (1829). Schiller SvSpr. 55 (1859). Noreen VS 5: 620 (1911). — Anm. Rörande anv. av kausativ ss. språkvetenskaplig term, särsk. hos Noreen anf. st., se FAKTITIV I 1 anm.
2) (ny anv.) som har avseende på l. hänför sig till ”status kausativus”; se II 2. Noreen VS 5: 227 (1906).
II. sbst.
2) (ny anv.) om ”status kausativus”, innebärande att bestämningen (”biglosan”) anger grund, orsak l. anledning till det som betecknas gm huvudordet (”huvudglosan”). Noreen VS 5: 227 (1906).
Spalt K 841 band 13, 1935