| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KATTA kat3a2, om djur f. l. r., om person f., om sak r. l. f.; best. -an; pl. -or.
I. ss. benämning på katthona l. katt o. i sig därtill anslutande anv.
1) hondjur av katt; i sht förr äv. i allmännare anv., om katt utan hänsyn till kön; förr äv. zool. ss. benämning på kattsläktet; jfr KÄTTA. (Lat.) Catus (sv.) katta. VarRerV 52 (1538). Såsom Kattan hon bär allenast sit Foster i 2 månar. Rudbeck Atl. 2: 240 (1689). Retzius Djurr. 37 (1772; om kattsläktet). Katta, som tagit sig an en kull rävungar. Rendahl Brehm 3: 249 (1929). — jfr GRÅ-, KLOCKAR(E)-, VILD-KATTA. — särsk.
a) i talrika ordspr. o. ordspråksliknande talesätt, där ordet numera i allm. är ersatt av: katt (se d. o. I 1 c). Gammul katta leppier och miölk. SvOrds. A 7 a (1604). Kattan äther gerne fisk men hon wil icke wäta fötterne sin. Därs. B 4 a. När man stryker Kattan på ryggen, så sätter hon vpp rumpan. Grubb 583 (1665). När Kattan är bortta, så dantzar Mwsen på Bordet. Dens. 575. Gyllenborg Vill. 27 (1721).
b) i jämförelser, där ordet numera i allm. är ersatt av: katt (se d. o. I 1 d). Dieffuulen moste stå vthan för dören, och såsom en katta gå kring om en hetan grööt. PErici Musæus 5: 120 b (1582). (De) kunna så hvarann, som hund och katta, lida. Kolmodin QvSp. 1: 377 (1732). (Timon) Smilar, smyger, som en katta. Dalin Vitt. 3: 142 (c. 1740).
c) (starkt vard.) bildl., ss. skymflig benämning på l. skymfligt tillmäle till kvinna; jfr KATT I 1 h α. Kempe Graanen 57 (1675). Släpp katta! Släpp mig, ditt gemena stycke. Hagberg Shaksp. 1: 56 (1847). Den afundsjuka gamla kattan går och försöker nedsätta mig hos barnen. Lundquist Stinde 62 (1885). Öberg Makt. 1: 133 (1906). — jfr GRÅ-KATTA.
2) benämning på vissa djur som i ngt avseende (vanl. till utseendet) erbjuda likhet med en katt; jfr KATT I 2.
a) [efter nylat. catta] zool. benämning på den till ordningen halvapor hörande djurarten Lemur catta Lin., kattmaki. Stuxberg o. Floderus 2: 289 (1902). 4Brehm 1: 406 (1920).
3) (†) pung av kattskinn; jfr KATT I 6. BoupptSthm 1688, s. 517 a. VRP 1690, s. 511. — jfr PÄNNING-, SKINN-KATTA.
II. (†) = KATT VI. Calwagen (1851). jfr (†): (Sv.) Katta .. (t.) ein langes Tau, womit etwas aus dem Grunde des Meers aufgezogen wird. Möller 1977 (1790).
Spalt K 832 band 13, 1935