Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KAM, adj. kammare. adv. -T.
Ordformer
(kam 1609. kåm 1722)
Etymologi
[fsv. (Smålandslagen) kamber; jfr sv. dial. (Smål., Östergötl.) kamm, kåmm, bråd, brådskande, angelägen, besläktat med sv. dial. kimba, ila, skynda, kimma ut, uttrötta, utmatta (jfr Hedström SydsmålFolkm. 1: 59 (1932))]
(†) bråd; brådskande; hastig. Ty will iagh besolla dem ther uppå, / the skola kampt honom ihiäl slå. Asteropherus 42 (1609). I synnerhet nu i Kåmmaste wår dagarne. VDAkt. 1722, nr 177.

 

Spalt K 233 band 13, 1935

Webbansvarig