Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KALUMNIANT l. KALOMNIANT, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(vanl. skrivet cal-. -omn- 1723. -umn- 16291893)
Etymologi
[jfr ä. t. calumniant; till KALUMNIERA]
(†) person som gör falsk(a) beskyllning(ar) o. ärerörig(a) tillvitelse(r), person som förtalar l. häcklar. BtHforsH 1: 170 (1629). Att een calumniant vthkastade på hänne ährerörige beskyllningar. VDP 1674, s. 487. Dock är vel ingen calumniant så bitter, som icke feller barmhertiga omdömen om några. Rydelius Förn. 186 (1722, 1737). Lundström LPGothus 1—2: 216 (1893; efter handl. fr. 1620).

 

Spalt K 200 band 13, 1935

Webbansvarig