Publicerad 1934   Lämna synpunkter
JUDICIÖS 1disiø4s l. jud1-, äv. 01—, adj.; adv. -T.
Ordformer
(-cieus 1716. -cieux 1769. -ciös 1806 osv.)
Etymologi
[jfr t. judiziös, fr. judicieux, till lat. judicium (se JUDICIUM)]
1) (numera bl. tillf.) som har l. vittnar om god omdömesförmåga l. skarpt förstånd, skarpsinnig. Swedberg Schibb. 281 (1716). 1809 års män, hvilka begagnat sig ganska judiciöst af allmänna missnöjet med Konungens person. Wingård Minn. 3: 187 (1846). SvD(A) 1932, nr 330, s. 11.
2) [jfr motsv. anv. i t. (Kant)] psykol. om metod att inlära l. minnas ngt, om minne o. d.: som tager till hjälp den logiska dispositionen av idéassociationerna. Tuderus Kiesewetter 135 (1806). Herrlin Minnet 319 (1909). Judiciöst .. eller logiskt minne, som stöder densamma (dvs. reproduktionen) på tankesammanhanget. 2NF 18: 611 (1912).

 

Spalt J 228 band 13, 1934

Webbansvarig