Publicerad 1934   Lämna synpunkter
JODDEL jod4el, ngn gg JODEL 4del, i bet. 1 n., i bet. 2 r. (l. m.); best. joddlet resp. jodlet, ss. r. -eln.
Ordformer
(jodel 18421906. joddel 1889 osv.)
Etymologi
[jfr t. jodel, m.]
vbalsbst. till JODDLA.
1) handling(en) att joddla, joddlande, joddling; äv. i utvidgad o. oeg. anv. Sundén (1885). Starens joddel. Ahrenberg Haap. 117 (1893). Han kunde härma både trädens sus och bäckens joddel och solens glitter. Nycander Haf 109 (1898). Mot norr den (dvs. skaran av tranor) drager, mot skogens bryn, / med sång och joddel. Reuter SSkr. 1: 168 (1920). — jfr TYROLER-JODDEL.
2) konkret(are): låt l. refräng o. d. som joddlas; äv. i utvidgad o. oeg. anv. Nyberg 3: 136 (1842). Näst den katholska kyrkomusiken .. vet jag ingenting, som mera behagligt smeker mitt öra, än jodeln, vallqvädet, våra hornlåtar. Kullberg SommarSmål. 174 (1847).
Ssgr: JODDEL-LÅT. Hedenvind-Eriksson Hjul. 293 (1928).
-SÅNG. särsk. oeg. Lappmesens kvitter .. eller rödtjuxans gutturala joddelsång. Hemberg Kola 7 (1902).

 

Spalt J 97 band 13, 1934

Webbansvarig