Publicerad 1933   Lämna synpunkter
IVER i4ver, r. l. m. (LPetri Kr. 148 (1559) osv.) ((†) n. KyrkohÅ 1917, s. 154 (1621), VDAkt. 1715, nr 201); best. -n (Nordberg C12 1: 312 (1740) osv.) ((†) ivren, Leyoncrona Vitt. 179 (1689), Ljunggren SmSkr. 1: 139 (1872)).
Ordformer
(i(ij-) 1559 osv. y- 16351674)
Etymologi
[liksom d. iver av mnt. iver (yffer) (varav nt. iver); jfr holl. ijver, t. eifer; av ovisst urspr., möjl. i avljudsförh. till fht. eivar, adj., feng. āfor, adj., skarp, häftig. — Jfr IVER, adj., IVRA, v.1, IVRIG]
1) (sinnestillstånd vari ngn behärskas l. ledes av) brinnande lust l. intresse för ngt l. häftig åtrå l. åstundan att ernå ett visst mål l. värka för ngt; entusiasm, hänförelse, (brinnande) nit, nitälskan; stundom: häftighet, otålighet (jfr 2). Iver för, förr äv. om l. till ngt. Blind iver, jfr BLIND 3 b β. Ådagalägga, visa iver. Hon var upptänd av iver. Han förfäktade sin sak med (all) iver. Skedde altsammans af it Christeligit mod och rättan ijffer som han (dvs. Kristiern II) läts hafva om den Helgha Kyrcko. LPetri Kr. 148 (1559). Läs .. med .. flit .. och ifwer wår Swenska Bibel. Swedberg Schibb. f 3 b (1716). At .. hog och ifver till arbetet aftager. Höpken 1: 385 (1740). Ifvern för förslaget skulle hinna att svalna. De Geer Minn. 2: 2 (1892). Helga var i sådan brinnande iver, att hon knappt kunde stå stilla. Lagerlöf Saga 102 (1908). — jfr ARBETS-, FORSKAR-, FORSKNINGS-, RENLÄRIGHETS-, SPARSAMHETS-, TROS-, VÄRKSAMHETS-IVER m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. bära iver om l. till ngt, ivra l. nitälska för ngt. JMessenius (1629) i HB 1: 101. RARP 7: 57 (1660).
b) (†) i uttr. komma i iver med ngt, komma ”i farten” l. komma riktigt ”i tagen” med ngt. HLilljebjörn Hågk. 2: 39 (1867).
2) (sinnestillstånd vari ngn står under inflytande av) affekt, i sht vrede, förtrytelse, harm o. d.; häftighet, hetsighet, hetta; numera bl. med starkare l. svagare anslutning till 1 o. nästan bl. i uttr. i ivern o. d.; förr äv. i uttr. iver utöver ngt. Att H. K. M:tt dette medh stoor ifver och misshagh skall förnimme. OxBr. 5: 409 (1626). Gudz Ifwer .. vtöfwer Synden. Muræus Arndt A 4 a (1647). Ifren rann på mig, at jag tumlade om med honom, och kramade honom något hårdt. HSH 1: 214 (c. 1750). Herr Sten drog i ifren upp sitt sadelrör. Fryxell Ber. 3: 248 (1828). Östergren (1929). — särsk.
a) (†) i uttr. fatta iver, bliva upphetsad l. uppbragt l. förtörnad. Brask Pufendorf Hist. 40 (1680). Schönberg Bref 3: 138 (1778).
b) i uttr. av hastig iver, se HASTIG 5 slutet.
c) (†) i bildl. anv.; särsk. i fråga om väder: häftighet, raseri. Et skepp, som vädrets ifver / Med brak och knak på skummig våg för stinna segel drifver. Lohman Vitt. 393 (c. 1730). GFGyllenborg Vitt. 1: 228 (1786, 1795).
3) (†) oro l. ängslan; äv.: spänning. Emedan våra (trupper) .. stodo på ifver i sin ordning, stannade Ryssen en hel fjerdedels mil ifrån våra. FinKyrkohSP 4: 343 (1742). I den ifver, hvari denna hotande nyhet försatte honom, glömde han sig. Dalin (1852; angivet ss. fam.).
Ssgr (†): A: (2) IVER-FULL. full av vrede, vredgad. En ifverfull Tyran. Hoffmann Förnöjs. 52 (1752).
(1) -LÖS. som saknar iver, håglös, slö. HSH 3: 262 (1747).
(2) -SINT, se d. o.
B: (2) IVERS-MOD. (†) hetsighet, vredesmod. Stiernman Com. 3: 750 (1669).
Avledn.: IVERSAM, adj. (†) till 1: ivrig, nitisk. RARP 15: 159 (1686).

 

Spalt I 1250 band 13, 1933

Webbansvarig