Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INSTRUMENTAL in1strɯmänta4l l. -u-, l. 01—, l. -men-, r. (l. m.); best. -en, äv. -n; pl. -er; l. INSTRUMENTALIS -ta3lis2, äv. -ta4lis, r. (l. m.); best. -talen—40, i best. anv. äv. utan slutartikel; pl. -taler—40.
Ordformer
(-tal 1860 osv. -talis 1846 osv. Anm. Tidigast användes det lat. uttr. casus instrumentalis. Boivie SvSpr. 72 (1820))
Etymologi
[jfr t. instrumental(is), eng. instrumental, fr. instrumental; sbst. bildat till mlat. instrumentalis, adj. (se INSTRUMENTAL, adj.)]
språkv. kasus(form) som betecknar medlet l. värktyget; urspr. o. särsk. om vissa i sanskr. (o. i fbulg.) föreliggande, specifika kasusformer med ovan angiven anv. Meurman (1846). Gammal instrumental finner man i (fsv.) hvi och þy. Rydqvist SSL 2: 537 (1860). 19Årh. VIII. 2: 218 (1924).

 

Spalt I 885 band 13, 1933

Webbansvarig