Publicerad 1933   Lämna synpunkter
IN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 274):
IN-SITTA, -ning. (†) innebo; vistas l. hålla till (ngnstädes). Münchenberg Scriver Får. Föret. § 10 (1725: insittningen; bildl.). Schultze Ordb. 4128 (c. 1755).
-SJUDA, -ning. [fsv. insiudha (i bet. 2)] (†) inkoka.
1) tr., = INKOKA 1. Schultze Ordb. 4133 (c. 1755). Om man sakta insjuder en mycket fet Moder-lut, så skorpnar den ofvanpå. VetAH 1777, s. 200.
2) intr., = INKOKA 3. Berchelt PestOrs. G 4 a (1589). Tag Mynta, Dosta, Poleya, Nättleroot, .. koka det i een Kanna Watn, till halff-parten är insudet. Lindh Huuszapot. 65 (1675). Låta vatnet insiuda til en trediedel. Schultze Ordb. 4133 (c. 1755).
3) tr., = INKOKA 5. Jtem är Jnsuditt Hampatåg — 4 marc pd hampablår — 6 marc pd Noppor — 3 marc pd. GripshR 1551.
-SJUKNA. (i sht i skriftspr.) bliva sjuk, angripas av sjukdom. Hoffmann Förnöjs. 176 (1752). Bud kom, att en tjänarinna i huset häftigt insjuknat i den förfärliga sjukdomen (dvs. kolera). De Geer Minn. 1: 183 (1892). Den först insjuknade smittkoppspatienten. Upsala(A) 1920, nr 224, s. 1.
-SJUNGA, -ning.
1) (†) i fråga om sång: falla in, stämma i. Insiunga eller instämma medh en annan. Linc. (1640; under admodulor).
2) under sång ledsaga l. föra l. bära (ngn l. ngt) in; i sht (i vissa trakter) vid begravning: under psalmsång bära (lik) från kyrkogårdsporten till platsen för jordfästningen (kyrkan l. graven). NF 2: 138 (1876). 3NF 10: 1177 (1929).
3) inöva (sångstycke); förr äv.: öva (ngn) i att sjunga. Kyrkosången är rätt vacker, der någon skicklig klockare eller organist insjungit menigheten. HLilljebjörn Hågk. 1: 39 (1865). Östergren (1929).
4) sjunga (sångstycke o. d.) för upptagning på grammofonskiva o. d.; äv. med konstruktionsväxling med avs. på grammofonskiva. En väl insjungen skiva. Flera stycken, som för flera år sedan under Parisutställningen blifvit insjungna eller inspelade i en fonograf. SD(L) 1894, nr 142, s. 8. 2NF 20: 994 (1914).
-SJUNKA, -ning. [fsv. insiunka (i bet. 2); jfr t. einsinken]
1) gm att sjunka komma in l. ned (i ngt), sänka sig l. sänkas ned (i ngt); numera nästan bl. (mindre br.) i p. pf. En god del (av tatarerna) inkördes i moraset och där insjönko. Kurck Lefn. 94 (1705). Hufvudet syntes liksom insjunket i ett foderal af en tjock röd duk. Runeberg 4: 267 (1836). (Gletschern hade) djupa hål borrade af insjunkna stenar. Hedin GmAs. 1: 331 (1898). Där ligger en man insjunken i dyn till armarna. Berg Krig. 154 (1915). särsk.
a) (i fackspr., mindre br.) om vätska: tränga in l. ned (i ngt). Lundequist Landtbr. 42 (1840). Om preparationslösningen torkats för snart efter sedan den insjunkit i pappersytan. Roosval Schmidt 268 (1896).
b) (i vitter stil, numera knappast br.) bildl.: nedsjunka l. försjunka (i ngt); särsk. med tanke på sjunkandet ss. ett försvinnande i ngt l. ss. en övergång till annat tillstånd. Sylvius Mornay 286 (1674). Konungen, hwilken aff Wijnet war uthi Sömpnen diupt insuncken. Dens. Curtius 585 (1682). Ett lif som, likt floden i hafvet, oupphörligen insjunker i det oändliga djupet af Jesu Christi kärlek. Wallin Rel. 4: 292 (1837). Schulthess (1885). särsk. (†) i fråga om moraliskt (för)fall, synd o. d. (Vi tyckas) thes mehr och mehr insiunka vthi frestelsens diwp. SLaurentii Ridd. I 3 b (1622). Han har insjunkit i syndernas afgrund. Meurman (1846).
2) sjunka inåt l. nedåt l. ihop (o. därigm bliva mindre hög l. utstående), falla in, sänka sig, sjunka in; förr äv.: störta samman, rasa; jfr -SJUNKEN, p. adj. Linc. (1640; under desido). Öfversta Toppen på Berget Vesuvius har nyligen insunkit, så at man räknar det vara 64 fot minskadt i högden. PT 1758, nr 87, s. 3. (Sv.) Insjunka .. (lat.) collabi; corruere. Lindfors (1815). Mycket lång ved försvårar milans jemna insjunkande under kolningen. Svedelius Koln. 48 (1872). Ett slags partiell insjunkning av havsbottnen. Flodström Naturförh. 26 (1918). särsk. (tillf.) ss. vbalsbst. -ning, konkret: insänkning, sänka. Flere insjunkningar märkas å vallgångarna. Brunius Resa 1838 65 (1839). Cannelin (1921).
Ssg (till -SJUNKA 2; geol.): insjunknings-område. område där jordytan sjunkit in. Flodström Naturförh. 111 (1918).
-SJUNKEN, p. adj. [fsv. insunkin; eg. p. pf. av -SJUNKA] motsv. -SJUNKA 2: hopfallen, infallen. Insjunket bröst. Insjunkna kinder. Insjunkna ögon, ihåliga l. djupt liggande ögon. Insjunken länd (i fackspr.), hos häst l. nötkreatur: sänkning av ryggen i ländtrakten. Dalin Arg. 1: 103 (1733, 1754). Käringen var ful som stryk. Den insjunkna munnen stod alltid halföppen. Lilljebjörn Minn. 65 (1874). Insjunkna tinningar. Strindberg RödaR 174 (1879). LB V. 2: 127 (1908). särsk. om person: utmagrad o. hopsjunken. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 718. Fogelqvist ResRot 138 (1926). Östergren (1929).
Avledn.: insjunkenhet, r. l. f. Almqvist Går an 159 (1839). (tillf.) konkret, om insjunket parti. Almqvist Ekols. 3: 159 (1847).

 

Spalt I 793 band 12, 1933

Webbansvarig