| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INKRUSTERA in1kruste4ra, äv. iŋ1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se avledn.); jfr INKRUSTATION.
1) (i fackspr.) om mineraliskt ämne: utfällas ur lösning o. bilda ett överdrag över l. avlagra sig i (ngt) så att detta blir hårdare; i p. pf.: överdragen l. ”genomsatt” av ngt mineraliskt ämne som utfällts ur en lösning; förr äv. refl., om mineraliskt ämne: utfällas o. bilda överdrag (över) l. inlagra sig (i ngt). Linné Ungd. 2: 361 (1734). Alla dessa heta vatn hafva en incrusterande kraft. Troil Isl. 255 (1777). VetAH 1818, s. 19 (refl.). Kaliumsaltet .. bildar .. med lerjordssulfatet alun, som är svårlösligt i kallt vatten och inkrusterar träet. TT 1901, Allm. s. 357 (i fråga om impregnering av trä). Växttråden i förvedade växtdelar består af cellulosa med däri inlagrade (”inkrusterande”) ämnen (vedämne, lignin). 2NF 35: 70 (1923). Inkrusterad kallas en cellvägg, i vilken mineralämnen, ss. kalk l. kiselsyra, äro inlagrade. BonnierKL (1924).
3) (i fackspr.) ss. prydnad helt l. delvis förse ytan av (ngt) med en hård l. hårdnande betäckning. — särsk.
a) bekläda (mur) helt l. delvis med puts l. stuck l. marmor. Ofta incrusterades tegelstensmurar med marmorskifvor. Palmblad Fornk. 2: 261 (1844). NF (1883).
b) inpassa prydnader l. figurer av ett ämne i motsv. fördjupningar i ytan av (ett annat ämne), infälla, inlägga. Gynther ConvHlex. (1846). NF (1883). — särsk.
α) bekläda l. inlägga (en yta av metall, trä, elfenben o. d.) med prydnader l. figurer av samma l. annat material; oftast i fråga om inläggning av metall i metall; dels i uttr. inkrustera ngt med ngt, dels i uttr. inkrustera ngt i ngt. En stor Skiölpaddask, incrusterad med silfver. Wrangel TessPal. 33 (i handl. fr. 1735). LMil. 2: Föret. 15 a (1765). Konung Salomo lät .. incrustera guld i golfven .. uti .. helgedomen. 2VittAH 9: 411 (1805, 1811). Graverade jern- och stålarbeten kunna inkrusteras med guld. Almström KemTekn. 1: 493 (1844). Anholm Gog 265 (1895).
β) belägga (lergods) med massa av annan färg. Denna flisa af Henri II-fayence med dess gräddhvita piplera inkrusterad med rödt, svart och gult. Strindberg Hafsb. 128 (1890).
γ) pryda (glas) med insmält stycke av annan färg l. annat material; äv. med obj. betecknande det insmälta stycket. Rinman (1788). De föremål, som skola insmältas eller som man kallar det inkrusteras i glasmassan. Åkerman KemTechn. 1: 691 (1832).
δ) å (en muryta o. d.) inlägga stenar av finare material l. annan färg än murytan osv.; äv. med obj. betecknande det inlagda stycket. Linné Vg. 50 (1747). Palmstedt Resedagb. 46 (1778). Grå marmor i stora stycken, inkrusterad i hvit marmor. Ahrenberg Männ. 5: 73 (1875, 1910). Heidenstam End. 105 (1889). — jfr MARMOR-INKRUSTERAD.
1) (i fackspr.) till 1. Möller 1976 (1790). Inkrustering av ett fossil består i utfällning av ett mineraliskt hölje om detsamma. BonnierKL (1924). särsk. konkret; jfr INKRUSTATION 1 slutet. Stiernstolpe Cuv. 92 (1821). Destillationsprodukternas beskaffenhet häntyder på, att vedens inkrusteringar till hufvudsaklig del utgjorts af hartser. TT 1901, K. s. 47.
2) till 3.
b) till 3 b; äv. konkret, om den prydnad o. d. som fälles in; äv. om arbetsmetoden l. det färdiga arbetet. Gynther ConvHlex. (1846). Inkrustering skiljer sig från mosaik derigenom att i den senare såväl mönstret som bottnen sammansättes af ungefär lika stora och likformiga stycken. NF (1883). BonnierKL (1924). särsk.
α) till 3 b α. Rinman JärnH 541 (1782). De yngre svärdsfästena äro af jern, med .. knapp af jern, .. ibland försedd med inkrusteringar af silfver. Hildebrand Hedn. 43 (1872). 2NF 26: 17 (1917). jfr SILVER-INKRUSTERING.
Spalt I 596 band 12, 1933