Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÖVDA höv3da2 l. HUVDA huv3da2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(huvd- (hufd-) 1738—1917. hövd- (höfd-) c. 1755—1917 (: höfdaren))
Etymologi
[fsv. hofþa, höfþa, börja, förestava ed, sv. dial. hövda (i bet. 1 o. 2); jfr fnor. hǫfða (i bet. 1 o. 2); avledn. till HUVUD. — Jfr -HÖVDAD, p. adj.]
1) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) skära huvudet av (fisk); jfr HUVUD 1 g. Hufdad fisk. Lind (1738). Arwidsson Strömm. 60 (1913; fr. Hälsingl.).
2) tekn. forma huvud på (spik o. d.), förse (spik) med huvud; jfr HUVUD 6 a. JernkA 1858, s. 192. Eneberg Karmarsch 2: 623 (1862). 2NF 26: 713 (1917).
3) (†) refl., om kål: bilda huvud; jfr HUVUD 6 f. Kolen knyter eller hufdar sig. Lind (1749; under schliessen).
Avledn.: HÖVDARE l. HUVDARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.; särsk. tekn. till 2.
1) person som förser spik med huvud. Rinman 2: 782 (1789). Schröder Bruksb. 52 (1892). 2NF 26: 713 (1917).
2) apparat varmed spik förses med huvud. JernkA 1862, 1: 289. UB 6: 169 (1875).

 

Spalt H 2420 band 12, 1932

Webbansvarig