Publicerad 1932   Lämna synpunkter
-HÖRJE, r. l. m.; pl. -er.
Etymologi
[jfr sv. dial. horje (av hörje), gräsrugge o. d., illharge, oländig mark med sten, stenharge, m., plats uppfylld med sten, nyisl. hörga, f., bärgknalle; bildat till HARG i dess urspr. bet.: stenkummel]
hög (av sten, malm o. d.); i ssgr. — jfr SOVRINGE-, STEN-HÖRJE.

 

Spalt H 2383 band 12, 1932

Webbansvarig