Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÖGHET 3g~he2t, i sydligaste o. sydvästra Sv. vanl., eljest sällan 4~1, r. l. f.; best. -en; pl. (numera bl. i bet. 4) -er.
Etymologi
[fsv. höghhet; jfr mnt. hocheit, t. hoheit; avledn. av HÖG, adj.]
sbst. till HÖG, adj. — särsk.
1) (numera knappast br.) till HÖG, adj. 1: egenskapen l. förhållandet att vara hög; höjd (se d. o. 1). Upp. 21: 16 (NT 1526; Bib. 1917: höjd). Hwadh nu högheten och tiockleken (av människornas kroppar såsom förklarade) anlangar, haffua .. flere gissat, at (osv.). Phrygius HimLif. 98 (1615). Frodigheten, högheten, grönskan af träd och gräs. Atterbom Minn. 487 (1818). I .. strändernes höghet och skönhet, kan .. (Ljungan) mäta sig med de fleste. Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 50 (1853). — (†) konkret, bildl. Wij kulslå the anslagh och all högheet som sigh vphäffuer emoot gudz kennilse. 2Kor. 10: 5 (NT 1526; Bib. 1917: alla slags höga bålverk).
2) (†) till HÖG, adj. 3: läge l. befintlighet högt uppe; höjd; äv. konkret, om ngt som är beläget högt l. högst uppe; topp; äv. bildl. Hwarken .. högheet, eller diwpheet .. kan skilia oss jfrå gudz kärleck. Rom. 8: 39 (NT 1526; Bib. 1917: någon makt i höjden; Vulg.: altitudo); jfr 3. Helsingius (1587). Efter Ram i gamla språket utmärkt höghet, så torde denna trakt i anseende til många nedanföre i Socknarne bekante Sel .. af belägenheten blifvit kallad Ramsele. Hülphers Norrl. 4: 200 (1779).
3) (numera nästan bl. i högre stil) till HÖG, adj. 10: egenskapen l. förhållandet att vara högt uppsatt, att åtnjuta stort anseende o. d.; hög l. upphöjd (samhälls)ställning; hög rang l. värdighet. G1R 1: 23 (1521). Höghet sträfwar iag intet effter; utan är tilfredz med en hederlig utkomst. KKD 6: 51 (1708). Den broder som lever i ringhet berömme sig av sin höghet. Jak. 1: 9 (Bib. 1917). — särsk.
a) i vissa numera obr. uttr. (jfr b, d).
α) iakttaga sin höghet, iakttaga sin värdighet. JGOxenstierna Dagb. 26 (1769).
β) anse ngt under sin höghet, anse ngt under sin värdighet. Kolmodin TacAnn. 1: 199 (1833).
γ) sätta sin höghet i (att göra ngt), sätta sin ära i (att göra ngt). Botin Hem. 2: 43 (1756).
δ) vara i en viss höghet, hava en viss, hög ställning l. rang. (Folkungarna) voro genom giften med de Kungliga Husen redan i den höghet, at någre af dem i förtid ansågo sig som närmste Arfvingar til Kronan. Dalin Hist. 2: 194 (1750).
b) (†) konkretare, om privilegierad värdighet, ss. adelskap o. d. Phrygius HimLif. 24 (1615). Alle Rijksens Högheeter, Stånd, Embeten och Tienster, uthdeelar Konungen. Schouten Siam 8 (1675).
c) (i religiöst spr.) om Guds storhet o. makt. Melin JesuL 2: 130 (1843). Genom din stora höghet slår du ned dina motståndare. 2Mos. 15: 7 (Bib. 1917; Bib. 1541: herligheet).
d) (†) till HÖG, adj. 10 e α: vikt, betydelse. När saakens högheet ded (dvs. att universitetets vaktmästare fängslar någon) kräfuer. Annerstedt UUH Bih. 1: 231 (i handl. fr. 1625).
4) [jfr t. hoheit, fr. altesse] till HÖG, adj. 10, konkret: högt uppsatt person; särsk. ss. epitet till furstlig person (numera vanl. med undantag av konung l. drottning, jfr MAJESTÄT), ävensom (skämts. ironiskt) i allmännare anv. till högt uppsatt (l. stolt o. högdragen) person. Hans (hennes) kunglig höghet (förkortat H. K. H.). Ers (kunglig) höghet, förr äv. ers majestäts höghet o. d. (jfr EDER I 1 b). Eders .. Keyserlige Mayestetz Högheet. G1R 1: 25 (1521). På thet att emellen oss .. och din Tzariske högheet .. måtte blifue vprätted enn stadig .. fridh. HT 1915, s. 100 (1597). Hans Kongl. Högheet Hertigh Carl Gustaf. RARP 4: 517 (1650). Så litet anser den store Guden våra högheter på jorden. Bælter JesuH 1: 206 (1755). Vid prinsarnes inträde .. fanns .. ingen mansperson .., utan högheterna mottogos af 360 damer. Cronholm Bref 29 (1865). Bön under Hennes Kungl. Höghet Hertiginnans af Västergötland med lifsfrukt välsignade tillstånd. SFS 1905, Bih. nr 38, s. 1. Varför ger ers höghet audiens här? (frågade Laura sin bror). Siwertz Sel. 2: 141 (1920).
5) statsv. till HÖG, adj. 10: överhöghet (över ngt), myndighet, herravälde; suveränitet; jfr HÄRLIGHET II a. Suerigis crono .. bör niute all högheet i andelig och werdzlig rettighet och alle andre nyttigheter (i Lappmarken). SvTr. V. 1: 136 (1603). Jag (kan) icke .. med nöje .. föra Riksens Regering, innan .. (ständerna) tydeligen gifva Mig tilkänna, huru de åstunda, at Min Höghet och Mina Rättigheter måge utöfvas oqvalde. PH 6: 4442 (1756). Sedan nedra landet (dvs. Finlands kustland) kommit under Sveriges höghet. Porthan 5: 41 (1788). Samos .. nu ett sjelfständigt lydfurstendöme under turkisk höghet. Svensén Jord. 178 (1885). jfr (†): Om Scholemästare till att förhöras i Academien och haffwa medh them vpseende. Thetta begärer man ingalunda till att sökia någon högheet eller welde öffwer någon. Annerstedt UUH Bih. 1: 20 (i handl. fr. 1593). — jfr ÖVER-HÖGHET.
6) (†) monarken l. staten tillkommande, på överhöghet beroende privilegium; jfr HÄRLIGHET II b. Ibland andre högheeter .. är .. den högheet och rätt sine ständer och tiänare att förhöija. OxBr. 1: 235 (1624). Jura Majestatis Majora eller och Konungzl: Maij:tz Regalier och Högheeter. HSH 31: 457 (1662).
7) (numera i sht ngt vard.) till HÖG, adj. 11: högdragenhet, högmod, högfärd. JGOxenstierna Dagb. 157 (1771). Tegnér Armfelt 3: 269 (cit. fr. 1810). Fullkomligt fri från all byråkratisk formalism och personlig höghet. NordTBB 1928, s. 191.
8) (†) till HÖG, adj. 13: fulländning; högt plan, hög nivå, höjd. Hwem är vthi Philosophia til sådan Högheet kommen som Plato och Aristoteles? Palmchron SundhSp. 21 (1642). Swedberg Schibb. 269 (1716).
9) (i sht i högre stil) till HÖG, adj. 14: egenskapen l. förhållandet att vara upphöjd l. sublim l. högsint l. ädel; särsk. i fråga om sinne(lag), karaktär o. d. samt i fråga om stilnivå o. d. Holm NSv. 114 (1702). Högheten af hans ordasätt. Serenius Kk 3 b (1734). (Svenska) Academiens yppersta och angelägnaste göromål är, at arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet. 1SAH 1: 27 (1786, 1801). Theologien, där begrepens höghet ligga i deras öfversinnlighet. LBÄ 23—24: 28 (1799). I allmänhet fann jag hans tänkesätt stämplade af en ädel höghet. De Geer Minn. 1: 208 (1892). — jfr KARAKTÄRS-HÖGHET m. fl.
Ssgr (till 5): HÖGHETS-ANSPRÅK~02 l. ~20. statsv. anspråk på överhöghet. NF 2: 856 (1877). Porten .. vidhöll sina höghetsanspråk på nämnda land. Därs. 3: 845 (1879).
-INKOMSTER~020, pl. finansr. inkomster som staten (l. regenten) grundar på sin överhöghet över statsterritoriet. Statsinkomsterna .. (äro bl. a.) höghetsinkomster genom böter, viten, konfiskationer m. m. Sommarin EkonL 1: 203 (1915).
-MAKT. statsv. (makt som tillkommer ngn på grund av) överhöghet. 2NF 17: 1381 (1912). Af de ”egentliga statsinkomsterna”, grundade i statens höghetsmakt, äro skatterna de mest betydande. Reuterskiöld Grundlag. 79 (1924).
-OMRÅDE~020. statsv. område över vilket ngn har överhöghet. FFS 1918, nr 153, s. 3.
(jfr 6) -RÄTT, r. l. m. särsk. statsv. (rätt som tillkommer ngn på grund av) överhöghet. Stiernhielm Son. 6 (1668). Dalin (1852). Sedan Tyrus kommit under det persiska väldet, har detta äfven gjort anspråk på höghetsrätt öfver dess dotterstäder Kartago och Gades. Svensén Världsv. 93 (1908).
(jfr 6) -RÄTTIGHET~102 l. ~200. särsk. statsv. rättighet som tillkommer ngn på grund av överhöghet; jfr -RÄTT. 2VittAH 1: 114 (1786, 1789). Adelsprivilegier .. innehöllo utöfningar af vissa höghetsrättigheter. Svedelius Statsk. 1: 51 (1868). Inkomster af höghetsrättigheter, d. v. s. rättigheter, som staten på grund af sitt jus eminens tagit uteslutande i anspråk för sig, t. ex. myntningsrätt (osv.). 2NF 26: 1083 (1917).

 

Spalt H 2305 band 12, 1932

Webbansvarig