Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HUSSU hus3u2, äv. -ɯ2; äv. (numera föga br.) HUSU hɯ3su2 l. -sɯ2, r. l. m.; best. -un, i best. form äv. utan slutartikel; pl. (föga br.) -uar.
Ordformer
(husu 1772—1891. hussu 1847 osv.)
Etymologi
[av t. dial. huss su(e) (jfr t. hui sau), i jägarspråket förekommande, äggande tillrop till vildsvin (Schmeller BayerWb. 1: 1183); jfr HYSS, interj., o. SO (jfr Noreen VS 3: 488 (1917))]
spelt. i killespel: spelkort framställande ett vildsvin l. en scen ur en vildsvinsjakt; ”svinet”. Husu öfver tolfvan rår. Bellman 5: 304 (1772). Schröderheim Campioalm. 2, 31 (1787; äv. på inklistrat spclkort s. 13). HbiblSällsk. 1: 502 (1839). Östergren (1928).
Ssg: HUSSU-HUGG. spelt. i killespel: ”svinhugg”; jfr HUGG 2. Runeberg 4: 253 (1836). HLilljebjörn Hågk. 1: 146 (1865).

 

Spalt H 1513 band 11, 1932

Webbansvarig