Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HOVANS hωvaŋ4s, äv. -an4s, r.; best. -en.
Etymologi
[bildat till HOVANT (se d. o.) i anslutning till sådana ord som ARROGANS, ELEGANS o. d.]
(vard., föga br.) egenskapen att vilja hovera (sig), förhållandet att ngn hoverar (sig), stoltserande; förmätenhet, dryghet. Berndtson (1880). Ingen onödig hofvans, vår vän Euklides förstod den här saken bättre än vi. Verd. 1886, s. 215 (yttrande av en matematiklärare). Östergren (1927; angivet ss. vard. o. mindre vanl.).

 

Spalt H 1290 band 11, 1932

Webbansvarig