hosianna | SAOB

Publicerad 1932

HOSIANNA hω1sian3a2 l. hωs1-, interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. (föga br.) -t; pl. = (Tegnér (WB) 5: 184 (c. 1825), GHT 1926, nr 63, s. 12), stundom -or (JGOxenstierna 4: 95, 202 (1815), Östergren (1927)).

Ordformer

(hosanna 1526—1928. hoschiannah 1802. hosianna(h) 1692 osv. osanna 1531)

Etymologi

[av hebr. hōsch‛iā-nā, hosch‛a-nā (gr. ὡσαννά), eg.: hjälp, fräls, giv lycka; i evangelierna användt ss. hälsningsord till Messias: hell, leve]

I. (i religiöst spr.) interj.; ss. högstämt o. jublande hälsningsord till Kristus l. Gud; förr stundom allmännare l. bildl.: leve, hell! Folkit .. ropadhe och sadhe, Hosanna dauidz sone, Benedijet ware then som kommer j herrans nampn, Hosanna j höghdene. Mat. 21: 9 (NT 1526). Ni ropar Hosianna för konungen och Drottningen. Geijer Brev 95 (1810). Dig (Gud) lofva Cherubim, / Dig sjunga Serafim: / Hosianna! / Helig är Gud, / All verldens Gud, / All krafts och nåds och visdoms Gud! Ps. 1819, 3: 1. Bib. 1917, Ordförkl. s. 427.

II. sbst.

1) (i sht i religiöst spr.) ropet ”hosianna”, hosiannarop; förr stundom allmännare l. bildl.: leverop, bifall(srop). Tiällman Profvis. B 1 a (1692). Mannen, som i förgårs fick et allmänt hosianna, / Kan få i dag et allmänt hat. Palmfelt Vitt. 372 (c. 1740). De höga Hosianna / studsa emot hvalfvens panna. Tegnér (WB) 5: 184 (c. 1825). Klint (1906).

2) benämning på en adventssång av tysken G. J. Vogler († 1814). Sjunga hosianna. Krook VäckÖsterb. 119 (cit. fr. 1822). Östergren (1927).

Ssgr: (II 2) HOSIANNA-KÖR. Fogelqvist Minn. 38 (1930). —

(I 1) -MÖTE. (inom frälsningsarmén) lov- o. tackmöte. Stridsropet 1884, nr 10, s. 2. —

(I 1) -ROP.

Spalt H 1248 band 11, 1932

Webbansvarig