Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HORK hor4k, sbst.1, m. l. r.; best. -en; pl. -ar; förr äv. HORKA, f.; anträffat bl. i pl. -or.
Ordformer
(hork 1836 osv. horkor, pl. Spegel GW 197 (1685))
Etymologi
[jfr d. horke, äv. hork, nor. hork, horka; möjl. besläktat med HARKA, sbst.1, räfsa; se EHellquist i SpråkvSällskUpsF 1891—94, s. 95]
(i Skåne) den till aborrfiskarna hörande fisken Acerina cernua (Lin.), gärs. Spegel GW 197 (1685). SkandFisk. 10 (1836). VerdS 98: 31 (1901). — jfr PINN-HORK.
Anm. I språkprovet från Spegel, som lyder: Helt, Smerling, Elfweritz, Göös, Girs som meera geller / Än Horkor, Nors och Mört, Sijk, Simpor, Geddor, Löijor, är horkor satt i motsats till girs, gärs. Trol. beror detta bl. på ett förbiseende av Spegel.

 

Spalt H 1217 band 11, 1932

Webbansvarig