Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HORA 3ra2, f.; best. -an; pl. -or ((†) -ur Chronander Bel. C 5 b (1649)).
Ordformer
(ho(o)r- c. 1540 osv. horr- ÅngermDomb. 8/7 1635, fol. 91. håår- BtHforsH 1: 227 (1637). hör- 1694 (: hörefägare))
Etymologi
[fsv. hora; jfr d. hore, isl. hora, mnt. hore, äv. horre, t. hure, eng. whore; avledn. till HOR; jfr äv. isl. hórr, m., älskare. Beträffande formen hör- jfr formerna hør-, hørre- i ä. d. ssgr]
1) kvinna som bedriver hor l. otukt; dels om äktenskapsbryterska, dels om ogift kvinna som har könsumgänge vare sig med gift man l. ogift; särsk. om kvinna som mot betalning låter bruka sig till otukt, sköka; numera bl. ngn gg starkt fördömande l. i vulgärt spr. i bet.: sedeslös kvinna, sköka o. d. Hon haffde kallet hans hust[rv] ene hore. OPetri Tb. 36 (1524; uppl. 1929). Stråå j en skoo och syl j en säck, och een hora j ett fönster the dölias icke gerna. SvOrds. C 2 b (1604). Inge Horor skole lijdas i Lägredt, men wil någon hafwa sijn Hustrw medh sigh, dedh stånde honom fritt. Krijgsart. 1621, § 89. Humbla Landcr. 64 (1740). När horan blir gammal, blir hon gudfruktig. Rhodin Ordspr. 101 (1807). Han förstörde alla sina pengar på whisky och horor. Andersson Chimokama 44 (1920). — jfr DANS-, ERTS-, FÄLT-, KÅK-, SLANT-, SOLDAT-HORA m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. göra ngn till (en) hora l. göra en hora av ngn, förföra ngn, ”skämma”. ÅngermDomb. 8/7 1635, fol. 91. Lindfors (1815).
b) (numera föga br.) om dylik kvinna i förh. till den (l. dem) med vilken (l. vilka) hon bedriver hor l. otukt; älskarinna, mätress. Hwars mans Horor. DomRegl. mom. 25 (c. 1540). Bolaren eller hoorkarlen skal tillijka med sin hora eller kona, effter stämningh sigh inställa för Consistorio. KOF II. 2: 49 (c. 1655). Åkern är ägarens hustru och arrendatorns hora. Ström SvenskOrdspr. 242 (1926; bildl.).
c) (numera bl. arkaiserande) bildl., i uttr. den babyloniska horan, den babyloniska skökan (se BABYLONISK c). Schroderus Os. 2: 670 (1635). ”O, du fördömda, babyloniska hora!” utbröt han (om Sthm). Molander Lyckoridd. 283 (1896).
2) [jfr benämningen ”käring” på liknande repslageriredskap] fisk. redskap för hopslående av tåg. Arwidsson o. Ohlson 24 (1911).
Ssgr (till 1. Anm. Jfr äv. ssgrna under HOR, vilka i vissa fall kunna hänföras äv. till HORA, sbst.): A: HOR-FÖRARE. (hor- 1625c. 1755. hore- 16351652) [jfr ä. d. horentrækker] (†)
1) = -VÄRD. BtÅboH I. 2: 139 (1625). Schroderus Os. 1: 333 (1635).
2) person som bedriver hor; jfr -JÄGARE. Linc. (1640; under aquariolus). Schultze Ordb. 1240 (c. 1755).
-GRÄS. (hor- 1691. hore- 16941716) (†) = -LETTA. Dybeck Runa 1847, s. 13 (1691). Lindestolpe FlWiksb. 22 (1716).
-JAKT. (hor- 1730c. 1755. hore- 16241695) (†) löpande efter lösaktiga kvinnor; jfr GUMP-JAKT. Trummeslagh och Horejagt, / Haar mång vng Swen ödelagt. Rudbeckius Starcke D 7 a (1624). Schultze Ordb. 2056 (c. 1755).
-JÄGARE. (hor- 16391927. hore- 15591755. horo- 15381621) [jfr ä. d. horejæger, t. hurenjäger] (vulg., numera föga br.) person som löper efter lösaktiga kvinnor, ”horkarl”. VarRerV 11 (1538). Schroderus Os. 2: 755 (1635). Östergren (1927).
-KOPPLARE. (†) kopplare. Lundberg Paulson Erasmus 49 (1728). Dalin (1852).
-KOPPLERSKA. (†) kopplerska. Lind (1738). Dalin (1852).
-KRÄMARE. (†) = -KOPPLARE. ÄARäfst 85 (1596). Linc. (1640; under ganeo).
-LETTA l. -LÄTTA, r. l. f. (hor- 1638 osv. hore- 1716) [växtens rot användes till smink; jfr HORO-FÄRGA] (i folkligt spr. i vissa trakter) örten Lithospermum arvense Lin., sminkrot. Franckenius Spec. A 3 a (1638). Fries Ordb. 42 (c. 1870).
-LETTE-GRÄS. (†) = -LETTA. Franckenius Spec. A 3 a (1638, 1659).
-SILKE. (i folkligt spr. i vissa trakter) örten Cuscuta europæa Lin., nässelsnärja. Rudbeck HortBot. 26 (1685). Dalin (1852; angivet ss. prov.).
-SKÄRVA. (hor- 1856. hore- 1864) [rörande uppkomsten av benämningen jfr språkprovet från 1864] (i ä. folkligt spr. i vissa trakter) benämning på engelska sjukan. Rääf Ydre 1: 127 (1856). Får en löndahora se en hafvande qvinna, eller ett nyfödt barn, på bara bröstet, så får barnet horeskerfvan. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 378 (1864).
-SKÄVER. [jfr d. horeskæver; rörande uppkomsten av benämningen jfr språkprovet] (i ä. folkligt spr. i vissa trakter) = -SKÄRVA. Möter den blifvande modern en sköka, som har två förkläden för sig, får barnet horskäfver, om ej modern rycker det ena förklädet bort. Wigström Folkd. 2: 275 (1881).
-STACKA, f. [fsv. horstakka; senare leden är avledn. till fsv. stakker, adj., kort; jfr STÄCKA] (†) eg.: stympad ”hora”; benämning som gavs åt äktenskapsbryterska som straffats för äktenskapsbrott gm avskärande av hår, öron o. näsa. Lagförsl. 312 (c. 1606). Anm. Ordet har upptagits av Spegel (1712) under formen horstakke o. angivits betyda: horunge. —
-VÄRD, m. (hor- 16521927. hore- 16351764. horo- c. 17301742) [jfr t. hurenwirt] (numera knappast br.) person som håller ”horhus” l. inhyser skökor. Schroderus Os. 1: 333 (1635). Östergren (1927).
-VÄRDINNA. (hor- 16521927. hore- 16361700) (numera knappast br.) jfr -VÄRD. BtÅboH I. 8: 23 (1636). Östergren (1927).
B (†): HORA-RYKTE, se C.
C (†): HORE-BASARE. stadstjänare med uppgift att piska skökorna; jfr BASA 4 a. Lind (1749; under büttel).
-FEGARE, m. (skrivet -fägare) [jfr FEJA, v.] (†) ss. skymford till man: ”horfejare”? person som fjäsar för skökor? VDAkt. 1689, nr 206. VRP 1694, s. 94.
-FÖRARE, -GRÄS, -JAKT, -JÄGARE, -LETTA, se A.
-RYKTE. (hora- 1547. hore- 1644) rykte att vara ”hora”. (Hon skulle) leggie thz hora Rykthz jfrå siig, szom (osv.). SthmTb. 17/10 1547. ÅngermDomb. 21/11 1644, fol. 2. —
-SKÄRVA, -VÄRD, -VÄRDINNA, se A.
D: HOREN-SON, se HOR ssgr.
E (†): HORO-FÄRGA, r. l. f. om smink. Intet sminka then (dvs. rätten) med horo-fergo och smink. Swedberg Cat. 139 (1709; i bild).
-JÄGARE, se A.
-LYCKA, r. l. f. bildl., om lycka som kommer en ovärdig till del. Schultze Ordb. 2680 (c. 1755).
-VÄRD, se A.

 

Spalt H 1209 band 11, 1932

Webbansvarig