| Publicerad 1931 | Lämna synpunkter |
HIMLA him3la2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (†, Wingård Minn. 2: 30 (1846), Dahm Skolm. 56 (1846)).
1) (vard.) motsv. HIMMEL 1 o. 3: höja blicken upp mot himmeln (ss. uttryck för överdriven l. låtsad fromhet l. andakt); utom i p. pr. o. ss. vbalsbst. nästan bl. i uttr. himla med ögonen samt refl.; ss. refl. äv. med allmännare bet.: uppträda salvelsefullt o. d.; äv.: gm dylika åtbörder giva uttryck åt moralisk indignation, särsk. i uttr. himla sig över ngt. Då prästen nämner Jesu Namn, så himla de (dvs. skrymtarna) med ögonen. Murbeck CatArb. 2: 210 (c. 1750). Att jag skulle börja att himla mig derföre att man hänger mig ett kors på magen, hoppas jag ej hör till skyldigheterna. Tegnér (WB) 4: 435 (1824). Himlande ögonkast. Knorring Cous. 2: 83 (1834). Rådmanskan korssade och himlade sig öfver Hjärnes påstående, att (osv.). Crusenstolpe Tess. 2: 39 (1847). Hon sitter och suckar och himlar sig. Fröding Eftersk. 2: 6 (1887, 1910). — särsk.
a) ss. anföringsverb. Gud vare lof, att det nu är slut! — himlade sig tanten. Blanche Våln. 643 (1847). Janson Ön 86 (1908).
b) (föga br.) i fråga om dyl. uppträdande ss. uttryck för översvallande beundran, hänförelse o. d.; bl. refl. Man hade ”himlat sig” öfver hvad den flickan ritade märkvärdigt väl. SvBL 6: 281 (1868). Wulff Petrarcab. 475 (1907).
2) (enst., †) motsv. HIMMEL 3: upptaga (ngn) till himmelen. Hans siäl var redan himlad vorden. Nordenflycht QT 1745, s. 51.
Spalt H 891 band 11, 1931