Publicerad 1931   Lämna synpunkter
HERSE hær3se2, sbst.2, m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(hers- 1733 osv. härs- 16971904)
Etymologi
[av fnor.-isl. hersir; möjligen till stammen i herr, folk, här (se HÄR, sbst.); jfr dock Friesen Röstenen 89 f. (1924)]
1) hist. i fråga om forntida förh. i Norge, benämning på visst slags hövding med ärftlig värdighet som synes ha innehaft såväl andlig som världslig makt, men vars närmare befogenheter o. åligganden samt territoriella maktområde icke äro kända; förr stundom oriktigt överfört på sv. förh. under forntiden. (Gudbrander) hade at råda lika som en Konung öfwer Dalarna (i Norge); men hans rätta titel war Härse. Peringskiöld Hkr. 1: 562 (1697). Ända til Folkungaperioden var detta i bruk, at Konungar, Jarlar och Hersar hade hos sig sina Hof-Skalder. 1VittAH 2: 18 (1773, 1776). Cederschiöld Sverre 11 (1901).
2) (†) i överförd anv.: förnäm o. mäktig herre. Jag nu bland buller och härskri / Sjunger om Hersen (dvs. Æneas) i fält. Nicander VirgÆn. 9 (1751). Schultze Ordb. 1692 (c. 1755).
Ssgr: A: HERS-BOREN, p. adj. [efter isl. hersborinn] (†) född av herseätt. Rydberg Myt. 1: 117 (1886).
B: HERSE-SON. Bååth NordmMyst. 39 (1898).

 

Spalt H 846 band 11, 1931

Webbansvarig