| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HEMSK hem4sk, i vissa trakter, särsk. i Sveal., äv. häm4sk (sl(utet) ĕ Weste, hémmsk o. hä´mmsk Dalin), adj.1 -are. adv. -T.
1) (†) dum, tokig, sinnesslö, sinnessvag. Verelius 114 (1681). Gorm then Hemske eller tokuge. Peringskiöld Hkr. 1: 222 (1697). Mårten i Sefdaboo .. säger honom (dvs. en person som var ”svag i sitt huvud”) een tijd warit hemsker som dhe kalla. VDAkt. 1704, nr 2 (1702). Därs. 1783, nr 267.
2) (†) slö, likgiltig, försoffad. Therföre ligger ock mact vppå, at wij icke äre så åhogalöse, heemske och försumelige aff oss, och icke läte then etherfulla honoghen (dvs. synden) bedraga oss. LPetri 2Post. 168 a (1555). Dens. Dryck. D 4 b (1557).
3) (†) förlägen, försagd, förvirrad; blyg. Neij, hållen Edra munnar, när I intet bättre kunnen tala. .. Häraf blefvo alla mina Licentiater hemske och den stränga Stats-Doctoren gick ut: det var ock hans bästa råd. Dalin Arg. (SVS) 3: 178 (1734). (Sv.) Hemsk .. (t.) niedergeschlagen aus Scham, beschämt. Möller (1790, 1807).
4) (†; se dock slutet) ängslig, rädd; förskräckt; ofta svårt att skilja från 3 o. 5. (Sv.) hemsk (lat.) turbidus. Wollimhaus Ind. (1652). Wi äre något hemske, at k. August eij går utur Polen. Hermelin BrBarck 99 (1706). Och liten pilt han lyssnade, blef hemsk uti sitt mod / Och började att springa utåt leden. BEMalmström 6: 35 (1839); jfr slutet. I början något förundrad och hemsk öfver detta sällskap, bortvände han ögonen. Rääf Ydre 1: 64 (1856). Han sjöng, så att vipan, hemsk och rädd, / flög upp med ett skrik från tufvans bädd. Sturzen-Becker 4: 129 (1862). — särsk. (fullt br.) i uttr. hemsk till mods, kuslig till mods; numera ofta anslutet till 9. Ödman UngdM 1: 10 (1862, 1881). Han blev riktigt hemsk till mods. Han var rädd för att en tjuv hade smugit sig in i stugan. Lagerlöf Holg. 1: 12 (1906).
5) (†) dyster, nedslagen, nedstämd, svårmodig, missmodig. Een Man som ogift är och Echta-Ståndet ratar / Är altjd Heemsk och Twär. Spegel GW 264 (1685). Jag vet ej, hvad som felas honom: han är så hemsk. Dalin (1852). Cavallin (1875).
6) (†) inbunden; övergående i bet.: dolsk, lömsk. (Sv.) Hemsk, (t.) heimtückisch, unwillig. Lind (1738). Akta dig för det folk, som jemnt gå tysta och hemska: I den lugnaste Flod är mäst det djupaste vattnet. Boman Cato 37 (1802).
7) (†) harmsen, förbittrad, upptänd av vrede. Schenberg (1739). Jöns .. / Blef hemsk och knytte sina näfvar / (När Jöns blir vred så är han stygg). Lenngren (SVS) 2: 284 (c. 1815).
8) (†) i fråga om kroppsligt befinnande: matt, illamående o. d. BtFinlH 2: 342 (1670). Åtskillige af dessa Siuka hafva mehr eller mindre tid föruth funnit sig vara illa disponerade i kroppen, hämska, tunga och olustiga. HdlCollMed. 15/2 1737. Stenhammar Riksd. 1: 126 (1834). Kjellin Troili 2: 94 (cit. fr. 1863).
9) som väcker l. är ägnad att väcka fasa l. förskräckelse, fasaväckande, skräckinjagande, förskräcklig, gräslig, gruvlig, ryslig. En hemsk anblick. Ett hemskt minne. Som mellan stormens ilar / En vålnads suck är hörd från grafven, midnattstid, / Så hemskt är det kring mig. Tegnér (WB) 1: 72 (1805). Ett rop i natten ljuder hemskt. Meurman (1846). En fruktansvärd gäst, dödens hemskaste bundsförvandt, hungern. SPF 1857, s. 622. Hon såg slutligen riktigt hemsk ut, blek och mager som ett spöke. Cederschiöld Riehl 1: 79 (1876). Därute är det alldeles tyst, hemskt tyst. Hallström Sagodr. 74 (1910). Marokko .. var .. länge ur europeisk synpunkt ett mystiskt, hemskt och farligt land. Essén Eur. 230 (1926). — särsk.
a) (vard.) med försvagad bet.: avskyvärd; otäck; tråkig, bedrövlig; äv.: förskräckligt ful, ”grymt” ful. Almqvist AMay 50 (1838). Dessa hemska tillställningar som benämnas ”kalas”. Langlet Husm. 560 (1884). Matti hade gärna förlåtit honom att han kanske föraktat henne en smula för kappans skull ..: kappan hade verkligen varit hemsk. Stjernstedt Liw. 285 (1925).
b) (i sht i kvinnospråk, vard.) med försvagad bet., ss. förstärkande adv.: oerhört, mycket, i hög grad, ”gräsligt”, ”rysligt”. Hennes ställning är hemskt lik Fröken H. J. K. Nordstjernan 1844, s. 17. En hemskt stor lön. PT 1911, nr 99 A, s. 3. Hör du, Georgie, det är hemskt synd, att vi glidit ifrån varandra så. Frölich Lewis Babb. 240 (1923). Som Candida var fru Pauline Brunius ”hemskt” bra. OoB 1928, s. 124.
Anm. till 9. Att döma av avledn. hemskligen (se avledn.), som anträffats redan 1649, torde ordet hava förekommit i denna bet. åtskilligt tidigare än som framgår av ovan anförda språkprov.
1) (†) till 4 o. 5: ängslan; rädsla; dysterhet, nedslagenhet, missmod. Eldsvådor (medföra alltid) oordningar och hemskhet hos Besättningen (i en fästning). KrigsmSH 1797, s. 143. Redan förra vintern kom en liten hemskhet på mig; jag tyckte mig känna .. att allt icke var så bra för dig. Bremer Brev 3: 25 (1847).
2) till 9; äv. konkretare; ss. konkretare äv. i pl. Öfverraskningen och nattens hemskhet förskräckte det ur sömnen plötsligen uppväckta folket. Kolmodin Liv. 2: 413 (1832). Krigets hemskheter. Söderblom Herdabr. 68 (1914).
HEMSKLIGEN, adv. (hemsl-) (†) till 9: förfärligt, hemskt. (De) haffua .. honum hemsligen illa trakterad (dvs. misshandlat). Ekeblad Bref 1: 11 (1649; rättat efter hskr.).
Spalt H 778 band 11, 1930