Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HELSOT he3l~sω2t (hä`lsót Dalin), r. l. f. (m. Dalin (1852)); best. -en.
Ordformer
(hel- (heel-, heell-) SthmTb. 6/6 1556 osv. häl- (hähl-, hääl-) LPetri 4Post. 62 b (1555), Dalin (1852; med hänv. till helsot). häll- Rhyzelius Ant. 176 (c. 1752), Helenius (1838))
Etymologi
[fsv. helsot, hälsot, sv. dial. helsot, motsv. d. helsot, isl. helsótt; av fsv. häl, dödsrike, död (se HEL, sbst.1), o. sot, sjukdom (se SOT)]
(numera bl. i bygdemålsfärgat spr. l. arkaiserande) (vanl. långsamt förlöpande) sjukdom som slutar (är bestämd att sluta) med döden för den sjuke, dödssjukdom, ngns sista sjukdom; förr stundom mera obestämt: död. Någhon tid ther efter fick Kon(ung) Karl sin helsot. LPetri Kr. 133 (1559). (Hon) tycktes hafva fådt sommaren förrvt sin hällsot af kopporna. Rhyzelius Ant. 176 (c. 1752). I början af september yppade sig Almqvists helsot, ett underlifslidande. Lysander Almqvist 398 (1878). EWigström i Landsm. VIII. 2: 64 (1891). Fröding NDikt. 162 (1894). NoK 29: 131 (1924). — i bild. Den helsot, som vårt högre skolväsen alltsedan 1927 års reform lider av. SvD(A) 1929, nr 305, s. 4.

 

Spalt H 714 band 11, 1930

Webbansvarig