Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HELIKON he4likon, sbst.2, n.; best. -et 4010; pl. =, stundom -er he1likå4ner (Mattsson VSkr. 1: 177 (c. 1910)).
Etymologi
[jfr t. helikon, eng. helicon; av gr. ἑλικών i bet. 1, av oviss härledning]
mus.
1) mus.-hist. benämning på ett fyrkantigt stränginstrument hos de gamle grekerna, användt för att bestämma olika toner o. intervaller. Ahlström MusFickordb. (1852, 1858). Ekbohrn (1904).
2) [anv. beroende på anslutning till gr. ἕλιξ, skruv; jfr HELIKOPTÄR] benämning på ett stort, kretsrundt bläckinstrument i militärorkestern, vilket vid användandet trädes över huvudet o. vilar på skuldran; jfr KONTRABASTUBA. Wegelius Musikl. 2: 183 (1889). Enstaka hornstötar .. från tubor och helikon förkunna .. att vaktparaden är i antågande. Essén HustrFörfl. 82 (1913).

 

Spalt H 698 band 11, 1930

Webbansvarig