Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HALT hal4t, adj. -are; n. =.
Ordformer
(halt (hallt) 1526 osv. haalt c. 1580)
Etymologi
[fsv. halter, motsv. d. halt, isl. haltr, got. halts, fsax. halt, feng. healt, eng. halt, fht. halz, i allm.: halt, i vissa spr. äv.: lam; av ett germ. halta-, av indoeur. koldo- i ry. koldyka, halt person]
1) som haltar, haltande; ofta i uttr. halt på (den l. den) foten, äv. i höften l. bogen o. d. Mat. 15: 30 (NT 1526). Gud .. befaller, at wij skola låta osz wårda om the Fattige, Siuke, Halte och Blinde. Kyrkol. 28: 1 (1686). Han är icke så halt, som han linkar till (dvs. icke så eländig l. illa ute som han vill låta påskina). Rhodin Ordspr. 60 (1807). En (häst) är halt i bogen, en annan i höften. Bendz Hofbesl. 3 (1866). När den halte leder den blinde, komma båda fram. Granlund Ordspr. (c. 1880). Han var halt på båda fötterna. 2Sam. 9: 13 (Bib. 1917). — jfr BAK-, BOG-, FRAM-, HÖGER-, KLÖV-, LÅG-, SPATT-, VÄNSTER-HALT m. fl.
2) i bildl., oeg. o. överförd anv.
a) (†) i uttr. det halta (sände)budet kommer efter, = HALTA, v.2 2 a. Men thet halta Sändebudet kommer effter medh oförmodelighit platzregn (dvs. störträgn). Schwartz Alm. 1648, s. 36.
b) (mindre br.) om bord l. stol, gryta, glas o. d.: haltande (se HALTA, v.2 2 c). En gam(mal) hallt mallmgryta. BoupptSthm 14/10 1659. Tre halta glas. Bremer FamH 2: 188 (1831). Några halta cirklar (dvs. passare med olika långa ben). Wingård Minn. 4: 36 (1847).
c) (föga br.) om vers o. d.: haltande (se HALTA, v.2 2 e). Strand Tidsfördr. 2: 75 (1763). (Det är) ytterst odrägligt att vid en vacker tanke såras af halt vers. VFPalmblad (1810) i BrefNSkolH 180. En halt sonett. Hagberg Shaksp. 2: 123 (1847). — särsk. [övers. av gr. χωλίαμβος] metr. i uttr. halt jamb, haltande jamb (se HALTA, v.2 2 e slutet). Halta jamber. PoetK 1821, 1: 226 (i överskrift till en dikt som är skriven på ifrågavarande versslag).
d) (föga br.) om jämförelse l. liknelse: haltande (se HALTA, v.2 2 f). Thenna lijknelsen (är) mächta halt. Sylvius Mornay 82 (1674). Din bild är halt. Franzén Skald. 7: 22 (1840).
e) (†) närmande sig bet.: sen, långsam, trög (då det gäller att göra ngt). Holof. 24 (c. 1580). Halte äre wi at wandra på Gudz wägar; .. halte til at hasta til then nödtrengdas hielp och vndsettning. Swedberg SabbRo 160 (1704, 1710). Kolmodin Rök. 52 (1728).
Ssgr: A: HALT-KRANK, m. (†) harkrank, mygg(a). (I fjällen) wankar / Fast fleere Jerpor än the spinkote Halt-Krankar. Spegel GW 209 (1685).
B: HALTA-BOLINKA hal1tabωlin4ka, f.; best. -an; pl. -or. [bildat till HALTE-BOLINK(ER)] (vard. o. bygdemålsfärgat) hånande benämning på en haltande l. linkande kvinna. Se på henne! Så hon går! En sådan haltabolinka! Zola Fäll. 77 (1879). jfr: Den der halta bolinkan. Därs. 83.
C: HALTE-BOLINK hal1tebωlin4k, äv. -BOLINKER -bωlin4ker, m.; best. -ken, sällan -kern; pl. -kar. [synes uppkommet av ett halte boglinker, eg.: häst som linkar på grund av skada i bogen (jfr BOGHALT); se HLindroth i FestskrSöderwall 124 ff.] (vard. o. bygdemålsfärgat) hånande benämning på en haltande o. linkande mansperson. Jfr Djurklou Sag. 123 (1883).
-BONICK hal1tebωnik4 l. 30~02, m.; best. -en; pl. -ar. [efter -BOLINK(ER) med anledning av den haltandes karakteristiska ”nick”] (vard. o. bygdemålsfärgat i södra Sv.) = -BOLINK(ER).
Avledn. (till 1): HALTA, r. l. f. [sv. dial. halta] (numera knappast br.) halthet, hälta. HushBibl. 1755, s. 196. Ehrengranat Hasl. 20 (1809). SD(L) 1895, nr 110, s. 5.
HALTA, v.1, se HALT, sbst.2 avledn.
HALTA, v.2, se d. o.
HALTHET, r. l. f. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara halt. Lind 1: 1068 (1749). Spak HbFältartill. 97 (1873).
HÄLTA, se d. o.

 

Spalt H 125 band 11, 1930

Webbansvarig