Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HALKIG hal3kig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. HALKOT, adj.
Ordformer
(-ig 1774 osv. -ot 1696)
Etymologi
[sv. dial. halki(g), halkot, hålki; avledn. av HALKA, sbst.1 o. v.]
1) som utmärker sig för halka; varpå man lätt halkar; hal, slipprig, glatt. Salberg Gr. 93 (1696). Av snöfallet på tisdagen blevo Stockholms gator synnerligen halkiga. SvD(A) 1929, nr 89, s. 6.
2) (föga br.) som lätt halkar. På halkig fot. Östergren (1926).
Avledn.: HALKIGHET, r. l. f. särsk. till 1.

 

Spalt H 77 band 11, 1930

Webbansvarig