Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GÅRDING gå3rdiŋ2, förr äv. GJORDING o. GÖRDING, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(gord- 1698. giord- 1691 (: Bukgiordingar). gård- 1698 (: Nockgårdingar) osv. giöl- 1698 (: Buukgiölingen. gjörd- 1798))
Etymologi
[liksom d. gaarding av holl. gording, till gorden (se GÅRDA). Formen gjording beror på anslutning till GJORD l. GJORDING, gördel; med avs. på formen görding jfr nt. görding, till görden, gjorda]
sjöt. vid ett råsegels underlik l. stående lik fastsittande tåg som halas vid seglets bärgning för att dämpa dess rörelser. Rosenfeldt Tourville 73 (1698). Bergdahl Antip. 7 (1906). — jfr BUK-, DÄMP-, NOCK-, SLABB-GÅRDING m. fl.
Ssgr (sjöt.): A (mindre br.): GÅRDING-STEK, se B.
B: GÅRDINGS-BLOCK. jfr BLOCK 4. Frick o. Trolle 12 (1872). Wrangel SvFlBok 67 (1898). —
-LAPP, r. l. m. förstärkning av segelduk å ett sådant ställe av ett segel där en gårding är fäst. Frick o. Trolle 79 (1872). —
-STEK, n. (gårding- 1924. gårdings- 1840—1923) enkelt stek för fastgörande av en sladd kring ett föremål; jfr ANKAR-STEK. Boström Tackl. 69 (1840). Öhrvall Knut. 37 (1908).

 

Spalt G 1555 band 10, 1929

Webbansvarig