Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRÖN grø4n, sbst.3, n. (Schultze Ordb. 1633 (c. 1755)) l. r. l. m. (Keyland Allmogekost 1: 113 (1919)); best. -et, ss. r. l. m. -en l. =; förr äv. GRÖNE, n.
Ordformer
(gronn c. 1755. grånn 1868 (från Orsa). grön 1847—1877. grönn c. 1755. gråne 1762. gröne 1824—c. 1870)
Etymologi
[sv. dial. (i sht mellersta Sv. o. Finl.) graun, grön(n), grån, gron, m. l. n., gröne, n., m. fl. former, ljung, äv.: bärris; jfr sv. dial. gröun, gräun, m. (Jämtl.), fräken (Equisetum Tourn.), groun, f. (Runö), växtreva, ävensom gröm, gröum, gräum, m. (Finl. o. Östersjöprov.), ljung; av oviss härledning. Jfr GRÄNNE]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) växten Calluna vulgaris (Lin.) Salisb., ljung. Schultze Ordb. 1633 (c. 1755). Wahlenberg FlSv. 237 (1824). Iverus VästmFanerog. 111 (1877).

 

Spalt G 1205 band 10, 1929

Webbansvarig