Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRUNNA grun3a2, stundom GRUNDA grun3–da2, sbst., r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(grunda 1759—1904. grunna 1925 osv.)
Etymologi
[avledn. av GRUND, sbst.3, l. GRUND, adj.1]
(i vissa trakter) flackt o. vidsträckt grund, grundbank; jfr GRYNNA. SvMerc. V. 1: 132 (1759). Ur vattnet öfver grundan sträckte sig ett par tillbucklade skorstenar och några böjda balkar. Aminoff Krigsg. 51 (1904). Nordström Luleåkult. 162 (1925).

 

Spalt G 1058 band 10, 1929

Webbansvarig