| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
(†)
1) tala i mjugg, mumla, glunka (om); knota. GR 6: 277 (1529). Mig tyckes, at någon grunkar, at däd inte är så wisst, at staafningen må efterlåtas at förandras. Columbus Ordesk. 4 (1678). Utan tvifvel hade man då (dvs. 1646) redan börgat grunka om Superintendents-sätets flytning (från Mariestad till Värmland). Fernow Värmel. 575 (1779). — särsk. i pass., opers.: glunkas (om), talas i mjugg man o. man emellan (om), mumlas, gå rykten (om); knotas (över). Her grwnckes ganscha illa om then predican j vpland är. GR 6: 371 (1529). Här kommer i betrachtande det som almänt grunckas, at folck, serdeles barn, ynglingar och flickor skola hafwa waret bergtagne. Hiärne 2Anl. 259 (1706). VLBibl. Brev 6/6 1833.
2) fundera, tänka (på ngt). Iagh grunckar så, / Iagh täncker iagh skal hitta på. Prytz OS G 4 a (1620). Tidfördrijf B 4 b (c. 1625; i bygdemålsfärgat spr.). Men utan skämt, ryssen är galen och det är väl. Han grunkar att willa ha igen Riga, sedan han nu har fåt igen Smålänsko. Ekeblad Bref 1: 384 (1654; rättat efter hskr.); jfr 1.
Spalt G 1057 band 10, 1929