Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRUNDA grun3da2, v.3 -ade; o. GRUNDAS grun3das2, v. dep. -ades. vbalsbst. -NING, sbst.2 (se avledn.).
Etymologi
[jfr d. grunde (sig), bli grundare, ävensom isl., nor. dial. grynna, v., med samma bet.; till GRUND, adj.1 1]
1) (†) dep. o. refl.; om vattensamling l. vattendrag: (gm uppslamning o. d.) bliva grund l. grundare; uppgrundas; igengrundas. Linné Gothl. 197 (1745). Denna fiärd grundar sig åhr från åhr. BtVLand 5: 78 (1764). BL 17: 336 (1849). Cavallin (1875).
2) (i fackspr., i sht sjöt., mindre br.) intr., = GRUNDA UPP 2. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Det grundade nu hastigt från fyratiofem till trettio famnar. Skogman Eug. 2: 25 (1855). Till en början var vattnet djupt nog, men det grundade mer och mer. Kolthoff Spetsb. 59 (1901).
3) tr., se GRUNDA IGEN 2, GRUNDA UPP 3.
Särsk. förb.: GRUNDA IGEN10 04. jfr IGENGRUNDA.
1) dep., ngn gg intr.; om vattensamling l. vattendrag: (gm uppslamning o. d.) bliva grund l. grundare; igenslammas, igengrundas; växa igen. I norra ändan hade kanalen snart nog grundat igen af vågvräkt sand. Öman Ungd. 136 (1889). Sjöar, som helt eller delvis grundats igen. 2NF 35: 63 (1923).
2) tr.; med sakligt subj.: förorsaka igengrundning av (en vattensamling o. d.). Sanden .. har grundat igen .. (städernas) hamnar. Sandström NatArb. 1: 49 (1908). —
GRUNDA UPP10 4 l. OPP4. jfr UPPGRUNDA.
1) dep., ngn gg intr. l. refl.; om vattensamling l. vattendrag: (gm uppslamning o. d.) bliva grund l. grundare; uppgrundas. (Hamnen) Var förr förträfflig, men utloppet grundas upp, så att inlastningen måste ske på öppen Redd. BtVLand 3: 70 (c. 1795). Trosaån grundade upp i tidernas längd. Höjer Sv. 1: 228 (1873). Ramberg Svarta 140 (1911; refl.).
2) (i fackspr., i sht sjöt.) intr., om sjö l. hav, i sht farvatten: (börja) avtaga i djup (inemot kusten), börja bliva grund; äv. opers. Tiselius Vätter 1: 58 (1723). Lodet gaf en lång stund 10—14 famnar .., men plötsligt grundade det upp till sju. Skogman Eug. 2: 154 (1855). I allmänhet grundar den (dvs. Östersjön) småningom upp mot v(äster). NF 18: 765 (1894).
3) (föga br.) göra grund l. grundare; åstadkomma l. förorsaka upp- l. igengrundning av (en vattensamling o. d.). (Han) lät .. flytta sandåsar ut i sjöar, grunda upp träsk. Strindberg Hafsb. 50 (1890). Auerbach (1909).
Avledn.: GRUNDNING, sbst.2, r. l. f. särsk. sjöt. till 2, konkret: grundt ställe, grund. Vid mynningen af detta inlopp är en Bank eller grundning af 6 f:rs djup. Klint Kart. 33 (1807). SD(L) 1895, nr 269, s. 5.

 

Spalt G 1045 band 10, 1929

Webbansvarig