Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRUMMA, v. -ade.
Etymologi
[sv. dial. gruma, brumma, braka m. m.; jfr mnt. grummen, mullra, brumma, holl. grommen, brumma, muttra m. m.; av ljudhärmande urspr.; besläktat med GRUMLA, v.3, GRUMSA o. GRYMTA]
(†) brumma, grumsa. Diefflarne grummade, morrade, skrijade (osv.). PJGothus Luther Dööp. G 3 a (1602).

 

Spalt G 995 band 10, 1929

Webbansvarig