Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRAND gran4d, i bet. 2 vard. äv. gran4, sbst.1, n. (Luk. 6: 42 (NT 1526) osv.), i bet. 2 (särsk. i adverbiella uttr.) förr äv. r. l. m. (HH 20: 47 (c. 1580; i bet. 1 a), Heikel Filol. 88 (1894: en grand)); best. -et; pl. (i bet. 1) =.
Ordformer
(grand 1526 osv. gran(n) 16401914. grån Rosenfeldt Vitt. 188 (1686; rimmande med från). grånd UHiärne Vitt. 99 (1665). Anm. Starkt vard. förekommer i bet. 2 uttr. litet grand äv. i formen lite granna, äv. lite granne. Stagnelius (SVS) 3: 56 (1814). Sehlstedt 4: 32 (1871). Samma uttal som återspeglas i denna form torde möjl. också avses med formen litet grandet hos CAEhrensvärd Brev 2: 42 (1795))
Etymologi
[fsv. grand, n. (o. m.), motsv. sv. dial. grand, d. grand, n. (ä. d. äv. r.), nt. o. t. grand, m., grus, i avljudsförh. till mnl. grinde, holl. grind, grus, nt. grind, fht. grint, sårskorpa; jfr feng. grindan, eng. grind, mala sönder, krossa, till en stam med bet.: krasa (sönder), mala; jfr lit. gresti, gnida sönder]
1) (kringflygande) liten smula l. partikel av ngt lätt ämne (i äldsta tid ofta särsk. med tanke på agnar, skävor o. d.); numera vanl.: stoft(korn), damm(partikel); ofta med bibetydelse av obetydlighet l. värdelöshet. Jes. 40: 15 (Bib. 1541). Honom (dvs. den som lider av hiernehwarff) tycker .. at han seer altijdh mygger och grand för ögonen. BOlavi 10 b (1578). (Han hade) önskat sigh så monge diefler, som granden är i solen, om han wille någen tidh suika henne. ÄARäfst 180 (1596). Hvad är du menskja? — ach! en mask, et stoft, et grand. Kellgren 3: 103 (1781). I solars lopp, i stoftets minsta grand, / Jag ser hans (dvs. Guds) hand. Böttiger 2: 255 (1857). Fröding NDikt. 132 (1894). — jfr SOL-, STOFT-GRAND m. fl. — särsk.
a) om liten partikel som fastnat i ögat; särsk. i Mat. 7: 3-5, Luk. 6: 41-42 (NT 1526 o. följ. öv.) [efter gr. καρφός, halmstrå, skäva] o. i uttr. bildade efter dessa bibelställen, för att symbolisera små synder l. mindre fel o. brister; särsk. i motsättning mot: bjälke (se BJÄLKE, sbst.1 1 a slutet). Hwad seer tw itt grand vthi thin brodhers ögha, men en balck vthi titt eghit ögha wardher tw intit warse. Luk. 6: 41 (NT 1526). Itt lithet grand spiller ofta gott öga. SvOrds. B 3 b (1604). Hwar haar sitt grand i Ögat. Grubb 355 (1665). Ett sjelfviskt grand i vänskaps klara blick. Wecksell DHjort 11 (1862).
b) (†) om de minsta delar vari ett ämne l. materien (mekaniskt) kan uppdelas: grundpartikel; jfr ATOM, MOLEKYL. Tiselius Vätter 1: Föret. 4 (1723). (Sv.) De originala granden; (t.) die Atomen. Möller (1790). Heinrich (1814). Med atom har jag ju för min del aldrig menat ett rent materielt grand, saknande andra egenskaper än den att antaga ett minimt ställe i rummet. Rydberg Varia 65 (1890, 1894). — jfr JORD-, LUFT-GRAND m. fl.
2) (ngt vard.) övergående i ren måtts- (o. tids)beteckning: ringa mängd, ”smula”, ”obetydlighet”, litet; kort stund; ofta i förb. med negation l. i ss. negerat tänkt satssammanhang (förstärkande negationen); särsk. i vissa uttr. o. förb. (ofta adverbiellt använda): lite(t) grand, ett litet grand, äv. ett grand (förr äv. något grand), en smula, obetydligt, lite(t) resp. en stund, en tid; vart grand, allt (äv. det minsta), allt (så mycket som finnes), ”vartenda dugg”; icke l. aldrig ett grand, icke det ringaste l. minsta grand (förr äv. icke något grand, icke l. aldrig grand, icke minsta o. d. grandet), ”icke ett dugg” l. ”dyft”, icke det minsta, icke det bittersta. Themis hoon uptecknar .. / Hvart grånd hvadh tu och iagh vij haffvom giort. UHiärne Vitt. 99 (1665). Men när hans för tijden warande wilkohr jemföres medh qwinfolcketz, så ähr han icke ett grand bätter än hoon. VDAkt. 1686, nr 202. Kan ske torde han väl tycka en liten grann om henne. Lagerström Tart. 48 (1730). Jag vet ej minsta grandet. Bellman SkrNS 2: 182 (1790). Jag har ej hört det minsta grand. Wennerberg 2: 22 (1849, 1882). Dotter — blygs du då aldrig grand? Carlén Köpm. 2: 229 (1860). Vänta nu blott lite granna, / Bordet skall beskrifvet bli: / Der fins handfat, der fins kanna (osv.). Sehlstedt 4: 32 (1871). Det är bara jag .. och ett par goda vänner till, som ville se om dig litet grand. Wieselgren Hvirfl. 1: 79 (1891). (Pojken) blev .. inte ett grand rädd. Lagerlöf Holg. 1: 148 (1906). Han .. hade varit handlande lite grann, nu var han fjärdingsman. Koch Timmerd. 167 (1913). Med ängslan och ett grand av förebråelse i rösten frågar hon: ”Min far, har ni någonsin tänkt på Gud?” Belfrage Runebg 116 (1917). — särsk. (vard.) i det förstärkta uttr. icke ett (guds) skapat l. ett guds skapade l. ett (guds) skapande l. ett skapandes grand o. d., icke det allra bittersta. Han kom, / Steg in, satt ner, och såg sig om, / Men såg ej skapadt grand. Kellgren 2: 149 (1792). Skall (du) då inte göra ett skapande grand med dina lata fingrar? PT 1904, nr 3 A, s. 2.

 

Spalt G 814 band 10, 1929

Webbansvarig