Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GNISTA gnis3ta2, förr äv. GNISTRA, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Vish. 11: 18 (1541) osv.) ((†) -er RA 1: 380 (1544), Hiärne 2Anl. 230 (1706)); förr äv. GNISTE, r. l. m.; pl. -ar (Lucidor (c. 1670) i ArkNF 1: 233, Lagerlöf Vitt. 63 (1685)).
Ordformer
(gnista (gniszta) 1528 osv. gnijsta 15381665. gniste 1617. gnistra 16191859 (: gnistror, pl.). gnijstra 1642)
Etymologi
[fsv. gnista, f., gniste, m., sv. dial. gnista, gnistra, f.; jfr fsv. gnist, f., d. gnist, nor. gneiste (gneistre), isl. gneisti, m., fht. gneista, f., gneisto, m., ganeistra, f., t. gneist, m. (jfr GNEJS), feng. gnāst, f.; av omstridd härledning, sannol. dock av ljudhärmande upprinnelse (jfr Hellquist). — Jfr GNIST, adv., GNISTA, v.1, GNISTER, GNISTRA, v.1—2, GNISTRIG]
1) liten, ögonblickligt l. kortvarigt lysande, brinnande l. glödande (ofta sprakande) partikel; stundom: litet glöd; äv. i utvidgad anv. om kortvarigt ljusfenomen. Kasta, spruta gnistor. Vi åkte så att gnistorna sprakade (om hästhovarna). Sprakande, (kring)flygande gnistor. Spåntaket hade antändts av gnistor från skorstenen. VarRerV 25 (1538). Om tu bläs på een gnijsto, så warder ther aff en stoor eeld. Syr. 28: 12 (Bib. 1541). En stor qvast gnistor (flög) opp .. hvarje gång man rubbade den sprakande granveden. Wetterbergh Altart. 5 (1848). Öfver dylikt märke (dvs. vådeldsmärkehos den nyfödda) slås gnistor med elddon. Rääf Ydre 1: 118 (1856). Detta rådets beslut verkade som en gnista bland brandämnen. Malmström Hist. 6: 214 (1877). Snart glimmar en gnista ej mer på häll. Snoilsky 2: 88 (1881). — jfr ELD-, SVETS-, URLADDNINGS-, VÄLL-GNISTA m. fl. samt ELD-, SVETS-, VÄLL-GNISTRA. — särsk.
a) i talrika ordspråk l. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: Altid är bättre at släckia en gnista änn en låga. RARP 9: 26 (1664). Elden börias medh Gnistor. Grubb 182 (1665). En gnista är ock en eld. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) om det ljusfenomen som under vissa betingelser förekommer vid elektrisk urladdning i en gas. Båda (slagen av elektricitet) äro i början så starka, at de slå gnistor ifrån sig. VetAH 1759, s. 165. Den elektriska gnistan. En undersökning af de fysikaliska villkoren för dess slocknande. Koch (1904; boktitel).
c) starkt, ögonblickligt l. kortvarigt lysande punkt, glimt, blixt, blänk. Lagerlöf Vitt. 63 (1685). Jag .. kuffade pannan mot en stenmur, så at gnistrorna flögo om ögonen på mig. Säfström Banquer. C 2 b (1753). Det kom en gnista misstänksamhet i hans ögon. Bergman Dröm. 98 (1904); jfr 4. (Stagnelius) såg .. Böda fyr .. glimta fram, liksom Thorsten Fiskare från Blå jungfrun såg en gnista över vattnen. Böök ResSv. 94 (1924).
2) i mer l. mindre bildl. l. i överförd anv.; i allm. med tanke på gnistan ss. upphov (första början) till l. bevarare l. minsta återstod av eld l. ss. ngt intensivt (o. plötsligt) lysande. Wij äre noghast (dvs. knappast) en gnista aff guddomsens eeld. OPetri 2: 260 (1528). Alla gnistror af hopp äro ännu icke utsläckte i mitt hjerta. Dalin Vitt. 4: 378 (1745). När en siäl .. känner några gnistor af Guds vredes eld i samvetet. Nohrborg 472 (c. 1765). Att ej lustans dolda gnista / Må i lastens vådeld brista. Ps. 1819, 349: 6. Finansnöden var .. revolutionens tändande gnista. Hedin Rev. 12 (1879). Den gnista (var) fallen, som tände det under menniskoåldrar samlade brandämnet. IllSvH 4: 165 (1880; i fråga om uppträdena i Prag 1618). Att den eld, som börjat brinna i svenska hjertan, .. är en bevarad gnista af den gamla glöden. MeddLdFörsvFörb. 1: 28 (1890). Detta rykte var nog att föra gnistan till krutdurken. Schück i 3SAH 26: 165 (1914). — jfr FROMHETS-, GUDA-, GUDOMS-, KÄRLEKS-, LIVS-, OENIGHETS-, SNILLE-, TROS-, TVEDRÄKTS-, UPPRORS-, VREDES-GNISTA m. fl. — särsk.
a) [efter motsv., på nedan anförda ställe i bibeln använda hebr. ord] (numera bl. tillf.) om person som är enda kvarlevande barnet l. ättlingen o. d. The wilia vthsleckia mina gnisto som än nu quar är (dvs. min ende kvarlevande son). 2Sam. 14: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: den gnista av mig, som ännu är kvar). Sij, .. thenne är then Gnista, / Som Herrans Hand erhölt, och Herrans Sköld mon frista (dvs. bevara). Stiernhielm Jub. 101 (1644, 1668; om drottning Kristina). VDAkt. 1707, nr 417.
b) (i vitter stil; se dock slutet) om (yttring av) lysande intellektuell l. konstnärlig begåvning. Nordenflycht QT 1745, s. 93. Hvar han (dvs. G. Lagerbjelke) stod slöt sig kretsen, för att uppfatta anekdoter .. eller gnistorna af infall. Wingård i SAH 19: 127 (1837). Nutidens poesi har ofantligt mycket rök men sällan några verkliga gnistor. (Cavallin o.) Lysander 387 (1878). — särsk. (ngt vard.) i sg. best.: genialitet, geni. Han har värkligen gnistan. Larsson PoesLog. 111 (1899). En konstnär med den sanna gnistan. PT 1919, nr 3 A, s. 2.
3) liten, (starkt) glänsande partikel; särsk. (i fackspr.) dels: i bärgart insprängt litet korn l. gryn av ngt (i sht nyttigt) mineral, dels (numera mindre br.): varje särskild av en metallisk l. mineralisk brottytas smådelar; i sht i pl. NoraskogArk. 4: 254 (1716). Thet jernet som har små och granna gnistror (osv.). ESwedenborg (1719). Bly Glants .. har allenast fådts .. i små gnistor insprängd i Qvartsen. VetAH 1745, s. 129. Kalksten, som var hvitaktig, medelmåttigt fin, och hade grofva gnistor. Hasselquist Resa 39 (1750). (En art av släktet Cinchona Lin.) har en myckenhet skinande gnistror öfver alt i sin sammansättning. VetAH 1800, s. 25. Den frigjorda metallen .. förekommer som fina gnistor och smärre korn eller små tunna bleck .. sparsamt utströdd i flodernas sand eller de lösa jordlagren i allmänhet. UB 3: 86 (1873; i fråga om guld). SD(L) 1895, nr 123, s. 11. — jfr JÄRN-, KOPPARKIS-, MALM-, SVAVELKIS-GNISTA m. fl.
4) med den eg. bet. förbleknad, i rena kvantitetsbestämningar: smula, grand, spår; ofta i nekande (l. därmed likvärdiga) satser; vanl. i förb. med partitivbestämning, numera bl. utan prep. l. med prep. av; utan partitivbestämning numera bl. i den mån som en dylik (kan) uppfattas ss. underförstådd, ävensom ngn gg i uttr. en gnista ss. adverbial. Om han ändå hade en gnista av sundt förnuft! Syr. 42: 22 (”43”) (Bib. 1541). Dogh war sådant allenast en lijten gnista emoot then öfwerflödigheet (i mat o. dryck) som ther effter folgde. Schroderus Liv. 685 (1626). OxBr. 11: 83 (1635). Negrinnor .. finna guld, der ingen kan upspåra den minsta gnista. Ödmann MPark 301 (1800). Här var .. sanden .. blandad med en gnista mylla. Almqvist Grimst. 22 (1839). För mig har lifvet ej en gnista värde. Fröding Guit. 73 (1891). En gnista för mycket. Auerbach (1908). Bergman Mark. 99 (1919).
Ssgr: A: (1) GNIST-BILDNING. (i sht i fackspr.) bildning av gnistor; i sht till 1 b. NF 7: 601 (1883).
(1 b) -ELEKTROD. fys. o. elektrotekn. varje särskild av de båda elektroder som begränsa ett gnistgap. 2NF 16: 1297 (1912).
(1 b) -FREKVENS. (föga br.) fys. o. elektrotekn. antalet elektriska gnisturladdningar på tidsenhet (sekund). 2UB 10: 101 (1906).
(1) -FÅNGARE, r. l. m. (gnist- 1871 osv. gnister- 18611900) tekn. (ofta av skärmar l. finmaskig metalltrådsduk bestående) inrättning för infångande av gm drag medryckta brinnande l. glödande bränslepartiklar. JernkA 1861, s. 247. Gnistfångare på lokomotiv. TT 1871, s. 315.
(1) -GALLER. (gnist- 1925. gnister- c. 18701925) (i sht i fackspr.) galler (lucka) av metalltrådsduk, anbragt framför eldstadsöppning för att hindra gnistor från att flyga ut; gnistfångare i form av ett galler. Tholander Ordl. (c. 1870). TLev. 1907, nr 34, s. 3.
(1 b) -GAP. fys. o. elektrotekn. i elektrisk strömkrets: ”luftgap” som vid viss spänning genomslås av en elektrisk gnista; ofta i vidsträcktare anv. om dylikt ”luftgap” jämte därtill hörande elektroder m. m. TSjöv. 1905, s. 597. SFS 1919, s. 152.
(1) -HUV. (gnist- 1905 osv. gnister- 1871) (i sht i fackspr.) gnistfångare i form av en huv. TT 1871, s. 301.
(1 b) -INDUKTOR. fys. o. elektrotekn. induktionsapparat för åstadkommande av högspänd elektrisk ström (urspr. konstruerad i syfte att därmed åstadkomma elektriska gnistor), induktionsrulle. NF (1882). Högspända strömmar från en gnistinduktor. KemT 1907, s. 29.
(1) -KASTNING. (gnist- 1838 osv. gnister- 1925) (i sht i fackspr.) Almroth Karmarsch 11 (1838). Gnistkastningen (är vid eldning med sv. kol) betydligt större än vid eldning med engelska kol. SJ 3: 334 (1906).
(1) -KVAST. (gnist- 1848 osv. gnister- 18941910) jfr ELD-KVAST. Wetterbergh Altart. 330 (1848). Somma (troll) glyste eld som en gnisterkvast. Fröding NDikt. 31 (1894).
(1 b) -LÄNGD. fys. o. elektrotekn. i elektrisk strömkrets: längd av ”luftgap”. HeimdFolkskr. 51: 9 (1898).
-REGN, se -RÄGN.
(1) -RUM. (gnist- 1896. gnister- 1873) tekn. utvidgning av ångpannas rökgång, avsedd för uppsamlande av vid eldning uppkommande förbränningsprodukter (gnistor), rökskåp, sotskåp. TT 1873, s. 161. FFS 1896, nr 12, s. 17.
(1) -RÄGN. (gnist- 1854 osv. gnister- 1925) om mängd av nedfallande gnistor; äv. bildl. Atterbom 1: 246 (1854; bildl.). KarlstT 1895, nr 1714, s. 3.
-RÖD, se C.
(1 b) -SIGNALERING. (i sht förr) sjöt. o. sjömil. radiosignalering med gnisttelegraf. Hägg Flottan 70 (1904). VFl. 1912, s. 19.
(1 b) -SIGNALSTATION~0102. (i sht förr) sjöt. o. sjömil. jfr -SIGNALERING. Hägg Flottan 70 (1904). VFl. 1913, s. 17.
(1) -SLÄCKARE, r. l. m. (gnist- 1871 osv. gnister- 18651904) i sht tekn. inrättning l. apparat för släckande av glödande l. brinnande bränslepartiklar som utkastas från eldhärd; särsk. om dylik inrättning i vilken bränslepartiklarna släckas gm från ångpannan inledd ångström l. gm vattentillförsel. Hwasser HbLokF 48 (1865). Fatab. 1906, s. 110. Konstruktioner å ångfartygs gnistsläckare. SFS 1921, s. 1361.
(1 b) -SPEKTRUM. fys. spektrum erhållet från enkelt ioniserade atomer. KemT 1902, s. 71. 2NF 33: 510 (1922).
(1 b) -STRÄCKA, r. l. f. fys. o. elektrotekn. gnistgap. TSjöv. 1905, s. 597. SD 1916, nr 27, s. 7.
(1 b) -SÄNDARE, r. l. m. (företrädesvis i fackspr., i sht förr) ”sändare” som gm upprepade gnisturladdningar alstrar de högfrekventa svängningar vilka användas vid trådlös telegrafering. Erix (1923).
(1 b) -TELEGRAF. [jfr t. funkentelegraph] (företrädesvis i fackspr., i sht förr) trådlös telegraf (radiotelegraf med gnistsändare); jfr GNIST, sbst. Aminoff Krigsg. 3 (1904).
Ssgr (företrädesvis i fackspr., i sht förr): gnisttelegraf-apparat. TSjöv. 1901, s. 387.
-station. PT 1901, nr 265 A, s. 3. (Förslag har under år 1901 avgivits) till upprättande af gnisttelegrafstationer. SFS 1902, Bih. nr 10, s. 16.
(1 b) -TELEGRAFERA, -ing. (företrädesvis i fackspr., i sht förr) telegrafera med gnisttelegraf; i sht ss. vbalsbst. -ing; jfr GNISTA, v.2 (Professor) Slaby föredrager benämningen gnisttelegrafering framför den mindre korrekta beteckningen telegrafering utan tråd. GbgP 1897, nr 261, s. 3. PT 1909, nr 102 A, s. 3.
(1 b) -TELEGRAFI. (företrädesvis i fackspr., i sht förr) trådlös telegrafi enligt gnistsystem. 2UB 2: 452 (1901). SFS 1902, nr 55, s. 6.
(1 b) -TELEGRAM. (företrädesvis i fackspr., i sht förr) av gnisttelegraf förmedlat telegram. 2UB 10: 89 (1906). SFS 1909, nr 52, s. 26.
(1 b) -TÄNDARE, r. l. m. tekn. apparat för antändning medelst elektriska gnistor. LbFältarb. II. 3: 16 (1885). 2UB 3: 270 (1897).
(1 b) -URLADDNING~020. fys. o. elektrotekn. TT 1890, s. 130.
B (†): (1) GNISTE-MÖRJA. (†) askmörja med glöder. Dalin Arg. 2: 436 (1734, 1754).
C (numera bl. dels i vissa fackspråkliga ssgr, företrädesvis -HUS, -KANAL, dels i vitter stil. Anm. Ssgr till 3 äro kanhända bildade till GNISTRA, v.): (1) GNISTER-DAMM, n. (-damb) (†) = -RÖK. Spegel TPar. 112 (1705).
-FÅNGARE, -GALLER, se A.
(1) -HUS. (i fackspr.) mellan härd l. annan eldstad o. skorsten anordnad (kammarformig) utvidgning av rökgång vari ämnen som gm hettan förflyktigas l. i pulverform medfölja luftdraget uppsamlas, kondenseringskammare; särsk. i lancashiresmedja: bakom härdarna byggd kanal varigenom dessa stå i förbindelse med den gemensamma skorstenen, gnisterkanal. Möller (1807). JernkA 1854, s. 14. Därs. 1866, s. 154. Därs. 1899, s. 309.
-HUV, se A.
(1) -KANAL. (i fackspr.) jfr -HUS. JernkA 1878, s. 167.
-KASTNING, se A.
(1) -KUR. (†) Brauner Bosk. 94 (1756). Rök-kåpa, eller Gnister-kur (Mantel), kallas vid flamugnar och härdar den af bleck eller tegel gjorda kåpa, som leder rök, flamma och gnistror til skorsten. Rinman 2: 479 (1789). WoJ (1891).
-KVAST, se A.
(3) -LJUS, n. (i vitter stil, föga br.) gnistrande ljus. Hallström Than. 42 (1900). Stjärnornas gnisterljus. Hemberg Kola 183 (1902).
-RUM, -RÄGN, se A.
(3) -RÖD. (gnist- 1900. gnister- 1685) (i vitter stil, föga br.) gnistrande röd. Spegel GW 161 (1685). En gniströd glödhög. Forsslund Storg. 209 (1900).
(1) -RÖK. (†) rök bemängd med gnistor. Bellman 2: 81 (1777).
-SLÄCKARE, se A.

 

Spalt G 657 band 10, 1929

Webbansvarig