Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GLUP glɯ4p, sbst.1, n. ((†) r. l. m. Modée Dår. 7 (1741)); best. -et (ss. r. l. m. -en); pl. =.
Etymologi
[sv. dial. glup, motsv. nor. glup, gap, svalg; till stammen i GLUPA]
motsv. GLUPA 1.
1) (†) gap, svalg; äv. bildl. Tå Tigren bleff honom warse, gaff han till honom ett Språngh, vthi thetta Språnget stälte han sin Wenstra Handh i Glupet på Diuret. Kiöping Resa 78 (1667). At stupa ned i hat och afunds arga glup. Dalin Vitt. 3: 98 (c. 1740). Then är alltid god, som glup fyller. Ihre (1769; ordspr.); jfr Granlund Ordspr. (c. 1880).
2) (bygdemålsfärgat i vissa trakter) Glup .. (är) en i vissa provinser, exempelvis Upland, använd benämning på sådana platser, vanligen betecknade genom en större eller mindre gropformig fördjupning, der rinnande vatten .. helt hastigt försvinner eller likasom uppslukas. NF (1882).

 

Spalt G 593 band 10, 1929

Webbansvarig