Publicerad 1928   Lämna synpunkter
GISS jis4, sbst.1, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(gis 17391864)
Etymologi
[av t. gis; se för övr. DISS, sbst.2]
mus. den med ett halvt tonsteg höjda tonen g; nottecknet för denna ton. Londée Kellner 8 (1739). 2NF (1908). jfr DUBBEL-GISS. — särsk. i uttr. giss dur, giss moll (äv. skrivet giss-dur, giss-moll, stundom uttalat 3~2 l. 4~1), om durtonart resp. molltonart som har giss till grundton. Envallsson MusLex. (1802). PT 1912, nr 61 A, s. 3.
Ssgr (mus.): GISS-DUR, se GISS, sbst.1 slutet. —
-GISS. (numera knappast br.) = -ISS. Mecklin BegTonk. 15 (1802).
-ISS. tonen giss höjd med ett halvt tonsteg, dubbelgiss. 2NF 9: 1212 (1908).
-MOLL, se GISS, sbst.1 slutet.

 

Spalt G 429 band 10, 1928

Webbansvarig