Publicerad 1928   Lämna synpunkter
GALANT galan4t, adj. -are ((†) superl. galantest SvBrIt. 1: 21 (c. 1700), Kling Spect. Z 3 b (1735); galantst Düben Boileau Sat. 65 (1722)); n. o. adv. =.
Ordformer
(gal(l)ant(e) 1674 osv. gallande, pl. c. 1690)
Etymologi
[jfr fr. galant, av it. galante, möjl. avledn. av gala (se GALA, sbst.)]
1) (†) fin, elegant, gentil; i sht om person med avs. på hans klädsel l. bohag o. d. l. om klädedräkt o. d. Törning 127 (1677). Judarna .. (i Venedig) stå sig .. braf, och gå myckit galantare än på någon ort i Europa. SvBrIt. 1: 81 (c. 1700). Hr. Probst. Burman (har) corresponderat med åtskillige i Stockh. .. hwad een galant Messhaka kan komma at stå. OfferdalKArk. N I 1, s. 52 (1702). (En bondes ohyfsade uttryck kunna lika mycket) förnöja mig, som de aldra galantesta och fintligaste ordsätt hos den bäste Orator. Kling Spect. Z 3 b (1735). Det galantaste och bäst klädda Fruntimmer. SP 1780, s. 906. Kanske den dråpliga pelsen ej är galant nog. Knorring Förh. 2: 37 (1843). Wetterbergh SamhKärna 2: 216 (1857). — särsk. om sak: fin, som är ”på modet”, faschonabel; jfr 3. Att fruckta mycket Gud ej hålles för galant. Rydelius Vitt. 51 (1716). Den färdighet, Hr Magistern sig förvärfvat uti de galanta och mäst moderne Språken. Linné Bref I. 3: 95 (1758). Dessa vettenskaper (dvs. historia, geografi, kronologi o. genealogi), som pläga räknas till de så kallade Galanta studier. Hof Underr. 145 (1766).
2) utmärkt, förträfflig.
a) (numera mindre br.) om person: präktig, duktig; stundom: redbar, pålitlig; förr äv.: hygglig, snäll. Stöt inte kull min korg: min Jensen, var galanter! Bellman 1: 154 (1771). Musikdirektören höll min plats qvar åt mig under min fängelsetid; en galant karl! Almqvist DrJ 450 (1834). Men sjelf väfde den galanta qvinnan så underbara mönster, att ingen utom hon sjelf begrep huru de kommo ihop. Carlén Skuggsp. 1: 270 (1861, 1865). Galant .. (pålitlig). Cannelin (1921). — (†) flink, skicklig (i ngt). Vti sin pennas förande var Hon så ferdig och galant, at Hon ej allenast til bokstafven en skiön styl förde. GAFult (1744) hos Janssonius HMMöller O 4 a.
b) om ngt sakligt; numera nästan bl. (i sht vard.) i n. sg. ss. predikatsfyllnad o. ss. adv.: ypperligt, bra, utmärkt; ss. adv. äv.: ”flott”, ”fint”. Vi kunna galant lura Era ovänner på det sättet. Boding Mick. 52 (1741). Jag skulle ropa, så det hördes kring hela stan, bara af glädje, att det gått så galant i dag. Amman 24 (1756). Det vore en galant sak om nånsin man kunde få sig en något när allmännelig Pyrometer. CAEhrensvärd Brev 2: 38 (1795). (Det) gamla skrofvet höll sig galant, / fast sopadt rent ifrån för till akter (av vågorna). Melin Dikt. 2: 203 (1904). Det var galant (av dig)! Auerbach (1908). — i numera obr. anv. Så kan iag icke underlåta, mäd dätta honom att .. tacka för den galante Rijtning han mig sende ifrån Stockholm. VDAkt. 1698, nr 384. Då jag war i Ståkholm måste jag föda och underhålla mig sielf och fick intet mer än en Carolin för predikan som jag då måste galant utarbeta. VDAkt. 1710, nr 120; jfr 1.
3) (numera föga br.; se dock slutet) som förstår att skicka sig i umgänget med människor, artig o. förbindlig i umgänget, belevad, hövisk; älskvärd; äv. i överförd anv.: som röjer dylika egenskaper. JLund hos Svenonius GGutheim G 4 a (1683). Biurman Brefst. 138 (1729). En Hofmans galanta väsende. Rydén Pontoppidan 68 (1766). Från äldre tider .. passerade Fransoserna för de galantaste af Europas nationer. SvLitTidn. 1814, sp. 435. Galant manér. Lindfors (1815). Ekbohrn (1904). — särsk. (numera ngt ålderdomligt l. arkaiserande, mindre br.) ridderligt artig o. uppmärksam mot damer; stundom närmande sig bet. 4 a. JStålhammar (1706) i KKD 7: 126. Man är galant, när man vid hvarje tillfälle söker att bevisa det andra könet de fina artigheter, hvartill det af naturen eller af konveniens synes berättigadt. Elgström Frunt. 85 (1809). Östergren (1924).
4) (numera ngt ålderdomligt l. arkaiserande) i fråga om flyktiga kärleksförbindelser o. d.
a) om person: som söker kärleksäventyr, begiven på kärleksäventyr, lättfärdig, lättsinnig. Kempe Graanen 7 (1675). Ett mycket galant fruntimmer. SvLitTidn. 1821, sp. 414. En af hufvudstadens mest galanta eller vidlyftiga kavaljerer. Blanche Bild. 2: 179 (1864). BonnierKL (1924).
b) om sak: som har avseende på l. rör sig om l. hänför sig till kurtis l. lättsinnigt förhållande mellan könen, kärleks-, älskogs-; numera nästan bl. i uttr. galanta äventyr. De skötte sina galanta nöjen. Estlander KonstH 4 (1867). Galanta äfventyr. Topelius Vint. II. 1: 268 (1881). Män, som gå med hufvudet fullt af fruntimmer och endast fika efter galanta lägenheter. Heidenstam Karol. 1: 315 (1897).
Avledn.: GALANTHET, r. l. f. (tillf., †) till 3 slutet, = GALANTERI 2. Atterbom PoesH 2: 249 (1848).

 

Spalt G 22 band 10, 1928

Webbansvarig