Publicerad 1928   Lämna synpunkter
FÖRVÄRVA förvær4va l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förvä´rfva Weste; förvä`rrva Dalin), v. -ade (Mat. 16: 26 (NT 1526: förwerffuar, pr. ind. sg.) osv.), äv. (numera föga br.) -er, -de, -t, -d (GR 4: 373 (1527: forwærffth, sup.), Östergren (1924: förvärvd, p. pf., jämte förvärvad)); se för övr. VÄRVA. (Anm. Senast anförda böjning befinner sig numera starkt på tillbakagång och synes vara i det närmaste inskränkt till sådana fall då ordet förekommer i sammanställning med ärva (se särsk. 3 a α). Dock har böjningen i fråga äv. i sådana fall numera blivit tämligen ovanlig o. torde knappast förekomma annat än i arkaiserande spr., varvid p. pf. förvärvd synes vara den form som företrädesvis kommer till anv.). vbalsbst. -AN (†, OPetri 2Post. 102 a (1530; i bet. 1 l. 3 b γ)), -ANDE, -ELSE (†, Glossa1Joh. 5: 7 (NT 1526: forwerffuilse; i bet. 1), Lind (1749; under erwerbung)), -NING (†, GR 7: 536 (1531; i bet. 2 c), LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 102 (: förvärfningsbegäret)); -ARE (numera bl. i bet. 3, särsk. jur. i bet. 3 a, Linc. Fff 3 a (1640; i bet. 3), Björling CivR 55 (1906; i bet. 3 a)); jfr FÖRVÄRV.
Etymologi
[fsv. forvärva; liksom ä. d. forhverve efter mnt. vorwerwen; till FÖR- II B o. VÄRVA; jfr ERVÄRVA]
1) (†; se dock a) uträtta, bringa (ngt) till stånd, åstadkomma. Huad skadha och forderff, thetta fatighe richet öffuergonghet er .., som i siälffwa forweruidh haffua. SvTr. 4: 4 (1521). GR 1: 277 (1524). — särsk.
a) (i religiöst spr., numera föga br.) i fråga om Kristus’ återlösningsgärning. Honom haffuer wor himmelske fader sendt här nidh at han skulle .. forwerffua medh sin dödh och pino at wij motte få then helga anda. OPetri Clost. C 4 b (1528). Jesus månd’ förwärfwa, / At jagh får lifwet ärfwa. Ps. 1695, 283: 8. Han förvärfde, / Att vi ärfde / Ljus och frid och salighet. Därs. 1819, 106: 2. Han har förvärfvat åt dem alla, att de skola få evig rättfärdighet. Schartau UndBarn 23 (c. 1820).
b) med konkret sakobj.: utvinna (en produkt). The vele giffve oss hvartt tiende (L)℔ utaff all then kopper, som the aff theres bruckning kunne förverffve (dvs. producera). GR 24: 228 (1554).
2) (gm arbete l. affärsvärksamhet o. d.) hopbringa (ngt) åt sig, förtjäna (pängar o. d.), tjäna ihop (pängar o. d.); äv. i uttr. förvärva sig ngt (jfr 3). Förvärva sig rikedom. Surt förvärvade slantar. Alt thet .. (de första munkarna) medh theras arbete forwerffua kwnde, thet ladhe the jfråå sich til then almenneligha träselen. OPetri Clost. A 3 a (1528). Hwad en sööloter Faar kan förwärfwa, Dhet kan en förgylter Son fördärfwa. Grubb 342 (1665). ÄB 19: 1 (Lag 1734). Jag fastar två gånger i veckan; jag giver tionde av allt vad jag förvärvar. Luk. 18: 12 (Bib. 1917). — särsk.
a) i uttr. förvärva (sig) sitt uppehälle, förr äv. förvärva sitt bröd, sin näring, förtjäna sitt uppehälle. Han .. acthar her effter liffua j annan stadga ther han sith bröd med ære och redelighet foruerua kan. GR 4: 281 (1527). Att man skall foruerffua sin näringh, och bliffua rÿk. LPetri Œc. 19 (1559). Östergren (1924).
b) (numera föga br.) abs.: göra sig förtjänster, förtjäna. Drick Wijn och förwärfwa, drick Watn och fördärfwa. Grubb 155 (1665). Han (kände) .., utom lönen, intet sätt at förvärfva. Stockenström ÅmVetA 1773, s. 22.
c) (†) ss. vbalsbst. -ning i mer l. mindre konkret anv.: vad ngn förtjänat, förtjänst; uppehälle, bärgning. I Oplandh ffans store Egedellar saa at the hade där ffor wärffnijngh aaff. GR 7: 536 (1531). Jes. 45: 14 (Bib. 1541). — jfr: De till hemmet återvändande arbetarnes förvärfning består icke endast i penningar, utan äfven i en förökad bekantskap med det onda. Unge Dal. 1: 24 (1831).
3) (i sht i skriftspr.) förskaffa (ngn l. ngt ngt l. ngt åt ngn l. ngt); numera vanl. dels i uttr. förvärva sig ngt (jfr 2), förskaffa sig l. vinna ngt, dels (utan refl. pron.) liktydigt med detta uttr.
a) med konkret sakobj. resp. med avs. på förmån l. rättighet av förmögenhetsvärde o. d.; numera särsk. för att beteckna att man genom köp, byte, underhandling(ar) o. d. gör ngt till sin l. ngns l. ngts lagliga egendom; i vissa fall svårt att skilja från 2. Han hade lyckats förvärva (åt) biblioteket ett sällsynt gammalt bokvärk. Förvärva (sig) laglig rätt l. besittningsrätt till ngt. Förvärva sig ensamrätten till ngt. Frælsze och Friihether som theres Fædher och forældhre aff framfarne konungha .. haffua forworffwit. GR 2: 132 (1525); jfr b. Han förwerffde en åker. Apg. 1: 18 (Bib. 1541; Bib. 1917: förvärvade han sig). Thet mästa vij nu för tiden kunna förvärfva, har tilförne hört någon annan til. Nehrman InlJurCiv. 131 (1729). De ädla skuggor .., / Som med sitt blod förvärft oss nya fädernesbygder! Adlerbeth Æn. 284 (1804). Att man lyckats förvärfva ett mästerverk från den grekiska konstens högsta utvecklingsskede. Rydberg RomD 100 (1874, 1877). — jfr NY-, SJÄLV-, VÄL-FÖRVÄRVAD, p. adj., m. fl. — särsk.
α) i sht jur. motsatt: ärva; i sht i p. pf. Aflinga godz, Som icke är ärfft, vthan förwärfft. Stiernhielm Fateb. B 1 a (1643). Ärfda eller förvärfda lösören. ÄB 17: 4 (Lag 1734). Ärfva är icke förvärfva. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) i numera obr. anv. Huad hielper nw thet menniskione, om hon förwerffuar hela werldena, och får doch skadha till sitt lijff? Mat. 16: 26 (NT 1526; Bib. 1917: vinner). Twå vnga duffuor, the han medh sinne hand förwerffua kan. 3Mos. 14: 22 (Bib. 1541; Bib. 1917: anskaffa). — särsk.
α’) med saksubj.: avkasta, giva (ngt) i vinst. Herre titt pund haffuer förwerffuat tyio pund. Luk. 19: 16 (NT 1526; Bib. 1917: givit i vinst).
β’) [närmande sig bet. b] med avs. på skriftligt bevis på en rättighet o. d. Sedan .. same Jörenn Linthenär ther opå forwerffuit haffuer kon:ge Ma:tz tiil Dannemark egit öpne beseglde breff. GR 11: 206 (1536). TbLödöse 125 (1589). Bleff vpläsitt H. K. Mtz Breff såsom Erich håckans i finsuik och Oluff Nillss i Näss föruerfft hafuer. ÅngermLandstingsprot. 5/6 1628, fol. 3.
b) allmännare l. mer l. mindre bildl.; särsk. med obj. betecknande förmån, fördel, aktning, anseende, ära, förtroende, vänskap, ynnest o. d.: tillvinna (ngn l. ngt ngt) resp. tillvinna sig (ngt). GR 2: 31 (1525). At han .. igenom en snäll Död, förwärffde sig ett odödeligit ewig-blifwande Ährenampn. Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668). Tal, som .. förvärfvat deras författare mycken heder. Rudenschöld PVetA 1772, s. 1. En landshöfding, som förvärfvat sig länets tillgifvenhet och aktning. Järta VSkr. 1: 50 (1809). Allt det goda, som Kristus åt oss förvärfvat. Kat. 1878, nr 223. Han (hade) förvärfvat sig anseende såsom en duglig militär och en redbar personlighet. De Geer Minn. 2: 56 (1892). — särsk.
α) (†) med avs. på glädje, nöje o. d. För liten gråt man sådt, man hundrafalt förwärfwar / Af glädie, frögd och lust. Fånge 59 (c. 1710). Lehnberg Pred. 2: 134 (c. 1800).
β) (numera föga br.) i uttr. förvärva (sig) förtjänst(er) om ngt, förr äv. (en) förtjänst av ngt, inlägga förtjänst(er) om ngt. Han önskade att öka deras antal, som förvärfva sig en förtjenst af den betryckta kyrkan. Cronholm Lig. 96 (1839). Auerbach (1908).
γ) (†) utvärka (en förmån l. rättighet); äv. med indirekt personobj.; ofta med inf. l. att- sats. Wij äre sielffwe owärdighe til ath förwärffwa medh wora böön, thet wij bedhia om. OPetri MenFall H 2 b (1526). Bönderne i Åkerbo heredhe haffue forwærffth åff .. vår nådigiste herre ath the måge lösa konungss fodringen i år för iærn. GR 4: 373 (1527). Svart G1 125 (1561). Så sende ock Her Iffuar Konung Gustaffs Breeff medh Pelle Peerson sielff fierde til Dantzich, til att förwerffua them ther Leigde. Tegel G1 2: 39 (1622).
δ) (†) med avs. på ogunst, vrede, dåligt rykte, skada, fördärv o. d.: ådraga sig. Foruerffua vår ogunst och vrede. GR 5: 69 (1528). Ith obequämligit tall oc ricthe thet han skall förueruatt haffue i wår tienest. Därs. 6: 36 (1529). Därs. 12: 260 (1539). VDAkt. 1692, nr 437.
ε) med avs. på egenskap, kunskap, lärdom, skicklighet, talang o. d. Ekman Siönödzl. 536 (1680). Menniskan kan förvärfva en hög grad skicklighet blott för tilfredsställningen af sin sinnlighet. Höijer 1: 204 (1797). Han .. började .. att spela violoncell, hvarpå han .. förvärfvade en rätt vacker talang såsom amatör. De Geer Minn. 1: 2 (1892). Nilsson FestdVard. 10 (1925). (†) The ther wäll tiena the förwerffua sigh itt gott framstegh och mykin förtröstilse j trona. 1Tim. 3: 13 (NT 1526; Bib. 1917: vinna). — särsk. (i sht i fackspr.) i p. pf., motsatt: ärvd, medfödd. Boström 2: 65 (1838). Om förvärfvade egenskapers ärftlighet. PopNaturvRevy 1911, s. 103. Vanligen menar man med förvärfvade egenskaper personliga egenskaper, som förvärfvats af individen genom de yttre förhållandenas inverkan eller genom öfning eller brist på öfning af organen, d. v. s. modifikationer. 2NF 33: 1251 (1922).
ζ) med obj. betecknande person (l. grupp av personer); numera särsk. i sådana uttr. som förvärva (sig) vänner, fiender (bland en grupp av personer), (söka) förvärva en förmåga åt (landet l. läroanstalten o. d.) l. till (ngn viss uppgift l. plats). Jag vet, att min fader på den sednare tiden förvärfvat många fiender bland Athenarne. Rydberg Ath. 221 (1859). Länge hade man (i Svenska Akademien) dröjt med återbesättande af Franzéns plats. Beskow hade tänkt att till den förvärfva Runeberg. Ljunggren SAHist. 2: 186 (1886). Så var Franzén förvärfvad åt Sverige. Wirsén i 3SAH 2: 389 (1887). De Geer Minn. 2: 137 (1892). Huru man täflade om att förvärfva hans (dvs. Rudbecks) person så i in- som utlandet. Annerstedt Rudbeck Bref clii (1905). — särsk.
α’) utan refl. pron.: vinna (ngn l. en grupp av personer) åt Guds rike, rädda (undan fördömelse l. förtappelse l. djävulens våld); numera bl. ngn gg i bibeln om Gud: utse l. utvälja (en församling) för sitt rike, taga (en församling) i l. under sitt särskilda beskydd. Men är thet så ath thin brodher syndar tigh emoot, så gaak och straffa honom emellan tigh och honom alleena, är thet så han höre tigh, så haffver tw förwerffuat thin brodher. Mat. 18: 15 (NT 1526; Bib. 1917: vunnit). It förwerffuat folk. 1Petr. 2: 9 (NT 1526; Bib. 1917: ett egendomsfolk). Tenck vppå tina menigheet then tu aff ålder förwerffuat, och tigh til arffuedeel förlöst haffuer. Psalt. 74: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: som du i fordom tid förvärvade). Cat. 1572, s. B 2 b.
β’) (†) i uttr. förvärva sig barn, en pojke o. d., skaffa sig barn osv. At tu så må, tigh barn förwerffua. TobCom. D 3 a (1550). En pojke, som hon förvärfvat sig vid Surbrunn, .. på det förbannade Norrmalm i Stockholm. Almqvist Amor. 358 (1839).
4) (†) med avs. på soldat: värva. Capiten Bull .. tillbiudher på sin eigen omkostnat, förverfve tuhundrede soldater. OxBr. 1: 31 (1614). Ehn förwärfwadh Soldatt Suen Johansson b(enämn)dh. VRP 1676, s. 145. VDAkt. 1696, nr 428.
Särsk. förb. (till 3): FÖRVÄRVA IGEN010 04. återförvärva. Hamb. (1700). jfr IGEN-FÖRVÄRVA.
FÖRVÄRVA ÅTER010 40. (numera mindre br.) återförvärva. Ljuft är att rasa, / När man en vän har förvärfvat åter. Adlerbeth HorOd. 66 (1817).
Avledn.: FÖRVÄRVBAR, adj. (i skriftspr.) till 3: som kan förvärvas. WoL 10 (1889). En tämligen lätt förvärvbar skicklighet. Östergren (1924).
FÖRVÄRVLIG, adj. (-värvel- 16281845. -värvl- 18501924) [jfr ä. d. forhvervelig] (numera föga br.) till 3 (särsk. 3 a): förvärvbar. L. Paulinus Gothus MonPac. 390 (1628). Förvärvliga ting. Östergren (1924). jfr O-FÖRVÄRVLIG.
FÖRVÄRVSAM, adj.
1) (knappast br.) till 2: som har förvärvsbegär; arbetsam, idog. Falbe-Hansen 447 (1912). Han är driftig och förvärvsam, men ingalunda girig. Östergren (1924).
2) (†) till 3; med sakligt huvudord: som inbringar vinst, inbringande. (Befolkningen på Mauritius lider av) skattetungan på hvarje förvärfsamt företag. Andersson Verldsoms. 3: 282 (1854).

 

Spalt F 3580 band 9, 1928

Webbansvarig