Publicerad 1928   Lämna synpunkter
FÖRVANT förvan4t l. fœr-, adj.
Etymologi
[liksom d. forvant av mnt. vorwant l. t. verwandt, eg. p. pf. av mnt. vorwenden resp. t. verwenden, vända i viss riktning, således eg.: vänd till (ngn); till FÖR- II A. Ordet har trol. i senare tid på nytt inlånats från t.]
1) (†) (på ngt sätt) förbunden (med ngn l. ngt) l. knuten (till ngn l. ngt) l. delaktig (i ngt); äv.: som tillhör (ngt samfund l. dyl.); jfr FÖRVANT, sbst.1 1. Endoch han eder förwant är med slekt och byrd på hans hustrws wegna. GR 6: 222 (1529); jfr 2. Förmodendes, att han deelachtigh och förwandt är i alltt thett förrädherij som skedde. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 59 (1539). Vår förre hyllung, ed, lyffte och plicht, ther med vi hans konglige Ma:t och Sverigis crone förvante och förbundne äre. RA 1: 384 (1544). Någon som Christenheten förwantt är. GR 17: 631 (1545). Så vele vij och thesse tre andre våre käre söner .. härmedh ochså förmane, at de .. såsom månge och the förnembste ledemot uthi et lijf, thet samma förvant, tilhope hängie och öfvereens blifva skole. GR 29: 554 (1560). Schroderus Os. III. 2: 27 (1635).
2) (numera föga br.; se dock slutet) som är släkt (med), besläktad; jfr FÖRVANT, sbst.1 2. GR 23: 45 (1552). Biskopen och Dom-Capitlet .. (skola) räkna, huru när skyldskapen och Swågerlaget är, när .. the som äre förwante, hwar annan äga wilia. Kyrkol. 15: 7 (1686). Personer (kunna ha) .. blifvit förvandta genom giftermål eller adoptering. Westermarck Äkt. 365 (1893). jfr NÄR-, RAS-, STAM-FÖRVANT m. fl. — särsk. (mindre br.) i överförd anv. En växt, hvilken är så nära förvandt med R(umex) crispus, att (osv.). ÅrsbVetA 1825, s. 521. Relativt identiska (begrepp), som hafva allenast några kännemärken lika; dessa få äfven stundom namn af förvandta. Lindblom Log. 43 (1836). Wulff FrHistTemp. 24 (1900).
Avledn.: FÖRVANTNING, f. (†) till 2: släktskap. GR 29: 632 (1559).
FÖRVANTNIS, f. (vant(h)e- 1534 (: blotz forwanteniiss)1555. -nis(s) (-nisz, -niiss) 1534 (: blotz forwanteniiss)1622. -nus(s) (-nusz) 15391636 (: wänskaps förwantnus)) [av mnt. vorwantnisse (-nusse) l. t. verwandtnis] (†)
1) till 1: förbindelse, förpliktelse; förbund. GR 12: 270 (1539). Våre granner the danske, som icke drage licht til någen venskap eller god förvanthenuss. Därs. 25: 156 (1555). BtFinlH 4: 167 (1563). jfr VÄNSKAPS-FÖRVANTNIS.
2) till 2: släktskap, giftermålsförbindelse. GR 28: 178 (1558; se FRYNTSKAP 2). jfr BLODS-FÖRVANTNIS.
FÖRVANTSKAP, se d. o.

 

Spalt F 3519 band 9, 1928

Webbansvarig