| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖRTAGA, v.1 -er, -tog, -togo, -tagit, -tagen; se för övr. TAGA. vbalsbst. -ELSE, -NING.
(†)
1) upptaga (ngt) till behandling l. avgörande, företaga (se FÖRETAGA, v.1 3). Den samme dagh fortogs Skreddareembetetes saak .. emot Johan Pärson Lillefoot. BtÅboH I. 6: 99 (1633).
2) refl.: föresätta sig l. besluta (ngt); jfr FÖRETAGA, v.1 4. Jag hafver mig förtagit, at löpa undan om jag kan. Lagerström Bunyan 2: 166 (1727).
3) tr. o. refl.: gripa sig an med (ngt), påbörja (ngt); äv. övergående i bet.: göra, utföra; företaga (se FÖRETAGA, v.1 5, 6). GR 1: 36 (1522). För än tu något förtager, så är thet wäl wärdt, at tu begrundar, om thet är til saken eller icke? At tu icke må arbeta förgefwes. Schroderus Comenius 803 (1639). Och om ingen annor dätt giör, så lärer Englendderna dett sigh förtaga. Rudbeck Atl. 3: 30 (1698). särsk.
a) ss. vbalsbst. -ning, i uttr. av egen förtagning, av eget initiativ, på eget beråd, självrådigt. Icke af något försåt eller egen förtagning. RA 1: 350 (1544).
b) ss. vbalsbst. -else, handling, åtgärd, företag. Lind (1749; under unternehmung). Ekblad 62 (1764).
4) i förb. förtaga så l. så med ngt, förfara så l. så med ngt; bl. anträffat i pass.; jfr FÖRETAGA, v.1 7. Huru medh gruffvenes upränsning förtagas skall. GR 23: 314 (1552).
Spalt F 3379 band 9, 1928