Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRSVÄRJA försvær4ja l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (försvä´rja Weste; försvä`rrja Dalin), v., l. (mindre br.) -SVÄRA -svä4ra l. -svæ4ra, resp. 032, v.2 -svär l. -svärjer, -svor, -svuro, -svurit, -svuren; se för övr. SVÄRJA. vbalsbst. -SVÄRJANDE, -SVÄRJELSE (†, Schroderus Os. III. 1: 354 (1635), Meurman (1846)), -SVÄRJNING (†, Schultze Ordb. 5221 (c. 1755), Kolmodin Liv. 3: 348 (1832)); -SVÄRJARE (†, JMatthiæ 1: 286 (1658), Schultze Ordb. 5221 (c. 1755)).
Etymologi
[fsv. forsväria; till FÖR- II (i bet. 1, 2, 3, 8 till B, i bet. 4 till 1 a η, i bet. 5 till 1 a ϑ, i bet. 6 till 1 a κ, i bet. 7 till 1 a μ) o. SVÄRJA; jfr d. forsværge, mnt. vorsweren, t. verschwören]
1) (†) med ed förplikta sig, svärja; i sht med efterföljande negerad inf. l. att-sats; ofta refl. (De hava) förswrith honom aldrig wela hafwa för konung. GR 1: 98 (1523). Någre Judar hadhe förswurit sigh, thet the skulle hwarken äta eller dricka, för än the hade dräpit Paulum. Schroderus Os. 1: 68 (1635). När de hotades med öfverfall af Ætolierne, försvuro sig alle, ifrån 15 till 60 år, at antingen stupa eller segra. Rabbe PVetA 1770, s. 42. Törneros Brev 1: 80 (1824; uppl. 1925).
2) (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat) högt och dyrt svärja, bedyra; förr äv. refl.; med att- sats, förr äv. inf. (Han) försuor sigh inthz wetha huadh de Bönders Nampn war. UrkFinlÖ I. 1: 66 (1597). Hon förnekade thet högeligen, förswäriandes sigh ingalunda wara .. (Demetrius’) modher. Petreius Beskr. 2: 182 (1614). Men si far hennes .. han hade försvurit, att den, som skulle få hans Ida, skulle hafva minst dubbelt så mycket som hon. Sällberg Långv. 170 (1894). — särsk. (†) i uttr. försvärja sig på (ngt), förbanna sig på (ngt); jfr 4 b. Hon .. försvor sig på, att det var bränvin, hon njutit. Almqvist TreFr. 1: 113 (1842).
3) refl.: gm inbördes ed (l. bindande överenskommelse) förplikta sig (att göra ngt), sammansvärja sig (för ngt visst ändamål); sammangadda sig; numera nästan bl. i uttr. försvärja sig mot (ngn l. ngt), förr äv. i uttr. försvärja sig till (ngt). The sigh til hans nampns försmedelse och förkleening förswurit hadhe. Schroderus Liv. 473 (1626). Kökspersonalen i sin helhet tyckes hafva försvurit sig emot den (dvs. endivian). Hagdahl Kok. 743 (1879). Väl försvuro sig Buddington och Bessels att fullfölja resans ändamål. NordT 1894, s. 110.
4) med ed bortlova (sig l. sin själ, sitt liv o. d. åt ngn l. ngt) l. överlämna (sig) i ngns våld; i sht refl., i uttr. försvärja sig till l. åt ngn l. ngt l. i ngns våld o. d., med ed förbinda sig att tillhöra ngn l. ngt, svärja ngn l. ngt trohet; urspr. i fråga om förskrivning till onda makter; numera i sht i försvagad bet.: förplikta sig att vara anhängare av ngn l. ngt, vanl. övergående i bet.: okritiskt sluta sig till ngn (l. ngns åsikter o. d. l. ett parti l. en rörelse o. d.). HH 20: 271 (c. 1640). Ett åt satan försvuret slägte af Pantheister. Atterbom Minn. 575 (1819). Sigismund sade: Ja! nog har hertigen många gånger försvurit sig i djefvulens våld. Fryxell Ber. 5: 10 (1831). Han syntes färdig att, lik en medeltidens riddare, försvärja sitt lif åt den oförrättade familjens upprättelse. Svedelius i SAH 60: 213 (1883). Fredsvän sedan ungdomen, har B(ranting) dock aldrig försvurit sig åt fredsutopism och försvarsnihilism. 2NF 34: Suppl. 801 (1923). — särsk.
a) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.
α) som har svurit trohetsed till ngn; numera bl. ngn gg (i vitter stil) i överförd anv.: oinskränkt hängiven. Kong: M:ttz försworenn vndersåthe. HH XIII. 1: 278 (1566). Och Kärlek! om du dig förbarmar / Utöfver din försvurna slaf. Kellgren 2: 45 (1777). Hvar enda mor är åt sitt barn försvuren. CVAStrandberg 4: 281 (1857).
β) (i skriftspr., föga br.) helt förpliktad (att göra ngt). I regeln var den, som mottagit den främmande ministerns pengar, därmed ock försvuren att gå hans ärenden. LfF 1908, s. 31.
b) (†) i fråga om bedyrande; jfr 2 slutet. (Han) begynnte .. att förmaledije och förbanne sigh och förswor sigh till hälwetess affgrundh, vm han (osv.). HH XIII. 1: 279 (1566). Jag försvor Kropp och Siäl, at han mig härvtinnan orätt giorde. Humbla Landcr. 65 (1740).
5) (numera bl. vard.) gm mened förspilla (sin själs salighet, sin heder o. d.), bortsvärja, svärja bort; i sht refl.: svärja bort sig, svärja falskt, begå mened. (Petrus) förswoor sigh och nekadhe Christum. PErici Musæus 3: 78 b (1582). Huru många äro .. the som förswäria sijna Siäl för en ringa Penning och winning skul? Westhius NPederson 24 (1645). (Den) tron, för hvilken han (dvs. August II) försvurit det lilla han hade af heder och samvete. Quennerstedt Bender 15 (1910).
6) (numera föga br.) med ed lova att avstå från (ngt) l. avsäga sig l. förkasta (ngt), svära på, att icke (mera) göra ngt, avsvärja (ngt). OPetri Tb. 12 (1524). Förswärja sijn Troo. Schroderus Os. 2: 659 (1635). Mången förswär Helfwetet, förr än han weeth sigh rum i Himmelen. Grubb 555 (1665). Du tyckes hafva försvurit att någonsin mera besöka Stockholm. BrefNSkolH 328 (1811). Om jag ej alldeles försvurit att här i afton tala om partier. Quennerstedt StrSkr. 2: 235 (1913, 1919). — särsk. i fråga om avsvärjande av en last l. ovana. LPetri KO 30 b (1571). Denna (lapp) hafwer in perpetuum försworit brännewijn. JTornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 38. Jag har försvurit at spela kort. Knöppel Förtret. 19 (1740). Försvärja dryckenskapen. Auerbach (1908).
7) (†; se dock slutet) med ed förneka l. neka till (ngt). Thet sölffwer som mwnkana haffde fordylth och forsworit. GR 4: 91 (1527). (Den anklagade) bekände thå mång stycker, som han tillförenn platt försworit hadhe. Därs. 11: 396 (1536). Landrådetz uthskickade försvoro och nekade dhet högt. RP 4: 218 (1634). CVAStrandberg 2: 385 (1865). — särsk. (numera bl. arkaiserande) med personobj.: med ed förneka l. icke vilja kännas vid; förr äv.: uppsäga (ngn) tro o. lydnad. Christum nekade han (dvs. Petrus) och förswor honom. OPetri 2: 117 (1528). (Den nye konungen) will iagh nempna fram när j haffue först försworet Konung Göttstaff. Svart G1 146 (1561). (Häxan:) Jag försvor min Gud och hans dyrköpta son. Hallström Skogsl. 82 (1904).
8) (†) i p. pf. i adjektivisk anv.; eg.: som svurit ngn fiendskap; avgjort fientlig; oblidkelig, oförsonlig; jfr AVSVUREN o. SVUREN. Roms försvurna fiende. Mörk Th. 3: 321 (1758). Hur lätt förförs jag icke än / Af morgonstjernans klara låga, / Att mitt förslitna segel våga / På en försvuren ocean! Franzén Skald. 2: 331 (1799, 1828). Försvurna, rytande Achiver. Wallin Vitt. 2: 235 (1806).

 

Spalt F 3322 band 9, 1927

Webbansvarig