| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
(II 3) -STUMMA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v.1 -ade; -else (knappast br., Sparre Findl. 2: 68 (1835: kärleksförstummelse), Högberg JesuBr. 2: 19 (1915)), -stumning. [jfr d. forstumme o. t. verstummen, bliva stum; till STUM]
1) (numera företrädesvis i högre stil; jfr dock slutet) i pass. med intr. bet. l. (numera bl. ngn gg i högre stil) intr.: bliva stum; särsk.: plötsligt (o. tillfälligt) bliva stum l. mållös (av häpnad, fasa o. d.); äv. med saksubj. (i sht om tal, sång, diktning o. d.): tystna, upphöra; äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: (som blivit) stum, mållös; tyst. Klagomålen förstummades. Schroderus Os. 1: 811 (1635). När en älskare, som förklarar sig, förvirras och förstummar, är hans vältalighet mäst stark och öfvertygande. Elgström Frunt. 76 (1809; klandrat i JournLTh. 1809, nr 55). Hjelteqvädena höllo på att alldeles förstumma. Lysander RomLittH 141 (1858). Förstummad af fasa .. låg hon der. Hallström VilsnFågl. 130 (1894). När dessa ljud förstumma. OoB 1908, s. 549. Invändningen förstummades. Nilsson FestdVard. 170 (1925). jfr (†): De skrifftlärdes förståndh förstummar. Kolmodinus Gen. A 6 b (1659). särsk. (fullt br.) språkv. i pass. med intr. bet., om språkljud: upphöra att uttalas, bliva ”stum”. I ordens slut hafva konsonanterna i Franskan ofta en benägenhet att förstummas. Lidforss FrSpr. 19 (1867). Förstumning av slutkonsonanten. Östergren (1924).
2) (numera i sht i högre stil) tr. (vanl. med saksubj.): göra (ngn) stum; särsk.: plötsligt (o. tillfälligt) göra ngn stum l. mållös; äv.: bringa (ngt) till tystnad. Sedan myndigheten .. är af allas wåro moder jordenne, giömder, nedtystader och förstummader worden. Swedberg Schibb. f 2 a (1716). Vreden förstummade den gamle Skytte. Rydberg Frib. 311 (1857, 1866). O, dessa lefvernets bekymmer, huru de förlama bönen, huru de förstumma vittnesbördet. Beskow Pred. 17 (1901). —
(II 2 a) -STUMMA, v.2 [jfr fsv. stumn, sv. dial. stumm, stubbe, ävensom FÖR-STUMPA] (†) fördärva, förstöra. Ingen menniskia (skall) beuisa ath iach noghon tijd gaff eth ord vth .. til ath forstwmma eders nadis regimentes rolighet. GR 4: 435 (1527). —
(II 2 a) -STUMPA, v. -ade; -else, -ning. [jfr ä. d. forstumpe, holl. verstompen, t. verstumpfen; jfr STUMP o. FÖR-STYMPA] (†) stympa; fördärva; oftast bildl. Gudh wil haffua .. heela Menniskiones Siäl, alla hennes kraffter, Hogh, modh och sinne, .. (utan) några förstumpning, eller förstyckelse. PJGothus Helg. B 4 b (1593). Ledhemoters breckeligheter eller förstumpelse. L. Paulinus Gothus MonPac. 785 (1628). At I .. igenom falsk uttydning förstumpen och förkränken meningen. Raimundius HistLiturg. 28 (1638). RARP 7: 193 (1660). Meurman (1846; med hänv. till stympa). —
(II 2 a) -STYBBA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade; -ning. [till STYBB] tekn. i pass. med intr. bet., om kol: förvandlas till stybb. JernkA 1860, s. 55. Svedelius Koln. 91 (1872). —
(II B) -STYCKA, -else. (†) stycka, skära sönder; stympa; äv. bildl. PJGothus Helg. B 4 b (1593: förstyckelse). Tagh Hampekakor stöt them i en Mortare sedan the något brunt steekte äro, lägg thetta i en fetan Lärfftzpåssa, förstyckat, fychta honom medh Tiure- eller Bockeblod. Hildebrand MagiaNat. 187 (1654). CAEhrensvärd Brev 2: 306 (1799; bildl.). —
(II B) -STYGGELSE. (†) styggelse. Then ödheligha förstyggilsen. Mark. 13: 14 (NT 1526; Bib. 1541: förödhelsens styggelse). —
(II B) -STYMPA, -else, -ning. [jfr t. verstümpeln, verstümpfeln; jfr FÖR-STUMPA] (†) stympa; äv. bildl. LPetri Luther Nattw. C 5 b (1558). Sakramentzens förstympelse. L. Paulinus Gothus Ratio 52 (1617). Gudharnas belätten .. förstympadhe lågho. Schroderus Liv. 410 (1626). Farthiagns bro, hwilket namn gemene Man i senare tider något kortare til vthtalet förstympat. Peringskiöld MonUpl. 268 (1710). Dalin (1852; angivet ss. föga br.). Ahlman (1872; med hänv. till stympa). —
-STYMPT, se under FÖR-STÄMMA, v.1 —
(jfr I 1 f) -STYNG l. -STYGN3~2. [jfr d. forsting, t. vorderstich] handarb. styng som göres på det sättet att nålen under syendet ständigt föres framåt; tråckelstyng. Sy försting eller kasta öfver. Sahlstedt TuppSag. 3 (1758). Berg Handarb. 24 (1873). —
(I 4) -STYRA (fö`rsty´ra Dalin), v.1 (†) hava ledningen, vara styresman l. ledare; jfr FÖR-STYRARE. SvTyHlex. (1851; med hänv. till styra). Dalin (1852; angivet ss. ”pop.”). —
(I 4) -STYRARE. (†) ledare, styresman, föreståndare; jfr FÖR-STYRA, v.1, -STYRE 2. Herr Swante Banner .. war öffuer thenna Confoya, vthi hela reesan Guberneur och Förstyrere. 2Saml. 9: 177 (1624). (De första kristliga samhällena) der .. Paul, tältmakaren, och Petter, fiskaren, voro förstyrare. Bremer NVerld. 1: 407 (1853). —
1) (föga br.) abstr.: ledning; föreståndarskap. Dalin (1852). (En) tillförordnad regering .. under förstyre af en ståthållare. Hildebrand Statsförf. 232 (1896). Det är frun, som har förstyret i den familjen. Östergren (1924).
2) person som står i spetsen för ngt, styresman, den styrande l. ledande, ledare, föreståndare l. föreståndarinna. VDAkt. 1684, nr 99. Han var liksom ett förstyr för de andra. Lind af Hageby Minn. 229 (1860). Komministergårdens .. kvinnliga förstyre utträdde ur ladugården. Fahlcrantz Kyrkoh. 75 (1907). Schück i 3SAH 27: 193 (1915). —
(I 4) -STYRERSKA3~200. tekn. vid textilfabrik: kvinnlig arbetsförman. PT 1906, nr 287 A, s. 3. FörtArbetTextilf. 2 (1909). —
(II B) -STYRKA, v., -else. (†) förstärka; stärka, styrka; understödja. Seuerin norby han vorder förstyrkth vtaff .. (danskarna) med krwt fetalie (m. m.). GR 1: 230 (1524). Han föröker oss troona, och förstörkier oss medh then helgha anda. OPetri MenFall F 5 b (1526). Thin conscientie eller samwet måå her fåå en forstyrkelse. Dens. 2: 42 (1528). —
1) (numera bl. i fackspr.) göra (ngt) styvt; förr äv. i pass. med intr. bet.: bliva styv. OxBr. 10: 16 (1616). Järn-vitrilet .. stärcker och förstyfwar de slappa Senotråarna och Fibrerne. Linder SuurbrKrafft 17 (1712). Skodonets bakre del, ”bakkappan”, förstyfvas genom ännu ett stycke tjockt läder. 2UB 8: 569 (1900).
2) (†) bildl.; refl. o. i pass. med intr. bet.: bliva omedgörlig, förstocka sig. Danmark (som .. emott freden förstyfwades). RARP 7: 123 (1660). Därs. 127 (refl.). —
(I 4) -STÅ, v.1 [jfr mnt. vorstān, t. vorstehen. Jfr FÖRESTÅ] (†) förestå, stå i spetsen för (ngt); leda (ngra l. ngt). Någen godh man, som prestebordett och sochnen väll förstå kan. GR 22: 312 (1551). Sedan han Öfver-Ståthållare Ämbetet så när 10. år berömligen förstådt. Rüdling 341 (1731). Posten 1769, s. 708. —
(II 1 b α, c γ) -STÅ, v.2, l. -STÅNDA, v.1 [fsv. forstandin, p. pf., i bet. 1; jfr t. sich verstehen] (†) refl. samt i p. pf. ss. adj.
1) om pant o. d.: stå för länge (så att lösningsrätten går förlorad), bliva förvärkad. BtFinlH 4: 170 (1563). Effter samme pantt sigh effter lagen forstondit haffuer, dömdes (han) .. sin pant till euerdeligh äge att niutha. Därs. 2: 213 (1588). En förordning, som tillät banken att företaga försäljning af dess förståndna panter. Carlson Hist. 2: 259 (1856).
b) om matvaror l. dryck o. d. Förstånden och illa smakande mat. Schroderus Hoflefw. 142 (1629). Nordforss (1805).
Spalt F 3254 band 9, 1927