Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRRÅDA förå4da l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förrå´da Weste; förrå`da Dalin), v. -råder, -rådde, -rådt, -rådd; se för övr. RÅDA. vbalsbst. -ANDE (föga br., Dalin (1852)); -ARE (se avledn.); jfr FÖRRÄDERI o. FÖRRÄDARE.
Ordformer
(-rad- GR 6: 374 (1529: -radde, ipf.). -råd- (-rådh-, -rååd-) Mat. 24: 10 (NT 1526) osv.)
Etymologi
[fsv. forraþa, liksom d. forraade efter mnt. vorraden; jfr t. verraten; eg.: skada gm fördärvliga råd; jfr FÖR- II B o. RÅDA]
1) (†) (gm falska råd) vilseleda, förföra (ngn); äv. allmännare: bedraga, lura, narra (ngn). Så förråda the (dvs. munkarna som vilja locka en sjuk att göra testamente till klostrets förmån) then siwka och draga honom til ewig fördömelse. OPetri Clost. E 3 a (1528). Diefvulen, när han ena Menniskia genom synden förrådha wil. PPGothus Und. O 6 b (1590). Han (dvs. den gudfruktige) låter icke sig af fagert skeen förråda. Spegel ÅPar. 32 (1711).
2) (†) förgöra (ngn l. ngns liv o. d.); fördärva, tillintetgöra (ngn l. ngt). Sjelf så förråder hon sitt unga lif. SvForns. 1: 234. Acktendis .. platt i grundenn forderffue, forråde och om jnthet göre tesse trenne konunge riker. GR 9: 162 (1534). Schroderus Liv. 664 (1626). Hon war berychtat, att hafwa förrådt sin man mz truldom och förgift. VRP 1662, s. 79. VDAkt. 1723, nr 19. jfr: Våre undersåter .. bleffve så ille förrådde både till lijff och godtz. GR 26: 246 (1556).
3) bryta sin trohet l. handla trolöst l. svekfullt mot (ngn l. sitt land o. d. l. ngns sak o. d.); trolöst lämna (ngn l. ngt) i sticket l. övergiva (ngn l. ngt), svika (ngn l. ngt); äv.: förrädiskt utlämna (ngn l. ngt åt en fiende o. d.); stundom med personbestämning inledd av prep. åt, förr äv. med indir. personobj.; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Förråda den sak man svurit att försvara. Herren Iesus j then natten thå han förrådder wort, toogh han brödhit, tackadhe gudh (osv.). 1Kor. 11: 23 (NT 1526). Simon som .. sitt fädhernes land så förrådt hadhe. 2Mack. 4: 1 (Bib. 1541). Trebonianus Gallus .. förrådde Fienden, Schyterna, begge sijna Keysare. Schroderus Os. 1: 194 (1635). (Den som) söker at förråda Rikets undersåtare, land eller folk. MB 4: 1 (Lag 1734). (Jag) vill spara honom att stå en dag, / besviken, skymfad, förrådd som jag. Tegnér (WB) 5: 94 (1825). Den, som förrådt sitt land, han har / ej ätt, ej stam, ej son, ej far. Runeberg ESkr. 1: 5 (1846). Tröttheten öfverantvardade honom åt sömnen, och sömnen förrådde honom åt döden. Nyblom Hum. 191 (1874). Förråda hären, fästningen åt fienden. Sundén (1885). Snoilsky 4: 79 (1887). — särsk.
a) i numera obr. uttr. o. förb. (jfr b). Så ath han (dvs. Lödöse by) icke motte forrådh eller forraskedt bliffue. GR 11: 83 (1536). Förrådha them stadhen i händer. OPetri Kr. 150 (c. 1540).
b) (†) i uttr. förråda ngn ngt, förrädiskt beröva ngn ngt; jfr FÖRRÅDA IFRÅN. At latha göra oss eth insigle til landzens behoff som Danske men oss forradde. GR 6: 374 (1529).
4) röja (ngn l. ngt); yppa (ngt).
a) med personobj.: röja (ngn), yppa (ngns) hemligheter o. d. (särsk. i fråga om brottslig handling o. d.), angiva (ngn); förr äv. övergående i bet.: förtala (ngn); äv. med sakligt subj.: röja (ngns) närvaro på ett ställe o. d., röja l. (be)visa vem l. hurudan (ngn) är o. d.; refl.: röja sig, blotta sig l. sin hemlighet o. d. Förråda sina medbrottslingar; jfr 3. Förråda sig gm ett obetänksamt ord. Förrådh icke tienaren för hans Herra. Ordspr. 30: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: förtala). När han kom til Worms, .. bleff han .. genom någre Tydsker .. förrådh och skamligen angiffuen. Tegel G1 2: 266 (1622). Fast Åsnan blijr klädd i Leyonehwd, så förråda henne doch öronen. Grubb 202 (1665). Hans tungomål förrådde honom. Lind (1749). Hon hade .. sökt smyga sig inpå mig, och säkert var det icke hennes fötter, som förrådde henne. De Geer Minn. 1: 97 (1892).
b) med sakobj. (äv. indir. frågesats): röja, yppa, uppenbara, omtala (en hemlighet l. ngns planer l. förehavanden o. d.). Förråda ngt för ngn (förr äv. åt ngn). Förråda statshemligheter. Så framt tu icke förrådher wårt ärende (dvs. förehavande). Jos. 2: 14 (Bib. 1541). Förråda en sak åt vederparten. Serenius (1741). Jag vet en Namnkunnig Herre, som brukade muta Husfolk, at förråda hvad deras Herrskaper gjorde och talade. Tessin Bref 2: 351 (1755). Ditt uppror blef förrådt. Heidenstam Karol. 1: 165 (1897).
5) i utvidgad o. överförd anv.: (ofrivilligt) visa, låta märka, lägga i dagen, ådagalägga (ngt); med sakligt subj.: vittna om, giva vittnesbörd om, visa, angiva, antyda, låta förstå l. ana (ngt l. tillvaron av ngt o. d.); med sakligt obj., att- sats l. indir. frågesats; äv. refl., förr ngn gg i pass. med intr. bet.: röja sig, yppa sig, visa sig, framträda; äv. i uttr. förråda sig såsom ngt, visa sig vara ngt. Förråda sin okunnighet gm sitt svar. En ton som förrådde oro, vrede, bitterhet. Hans ansikte förrådde djup sorg. Spännets form förråder dess medeltida ursprung. Så at de sitt ruus med läspande förråda. Hiärne Orth. 50 (1717). Några ord .., som min kärlek skulle förråda. Humbla Landcr. 89 (1740). Talaren (bör) icke förråda någon rörelse, der ämnets natur den icke föranlåter. Ödmann AnvPred. 86 (1807). Det rika draperiet förråder de sköna formerna (hos bilden). Beskow Vandr. 1: 62 (1819, 1833). Hans hållning, obesväradt ledig och elegant, förrådde militären. Ljunggren Ber. 30 (1883, 1892). Någon svaghet förråder sig särskildt i tredje strofens slut. Wirsén i 3SAH 2: 426 (1887). Stafning och koncepter förrådde att patron Larsson måtte ha kommit sig upp genom egen kraft. Hedenstierna FruW 12 (1890). Anrättningar (som) .. på tungan förrådde sig som apkött. Söderhjelm ItRenäss. 249 (1907).
Särsk. förb.: FÖRRÅDA AV. (†) till 2: beröva (ngn livet). Att the .. medh Kruth wille förrådha hans Kon. Mt. lijffuet aff. Tegel G1 2: 74 (1622).
FÖRRÅDA IFRÅN. (†) till 3: gm förräderi fråntaga (ngn ngt). Acktendis ath forraske och forråde oss Stocholms slott i frå. GR 11: 94 (1536). Att de ville förråda från honom land och rike. Strinnholm Hist. 1: 306 (1834).
Avledn.: FÖRRÅDARE, m. [fsv. forraþare (i bet. 2); jfr äv. mnt. vorrader. Jfr FÖRRÄDARE] (†)
1) till 2. Tu Fader! Var tin Barns rådare och icke förrådare. Scherping Cober 2: 154 (1737).
2) till 3: förrädare; svikare, bedragare; äv. i bildl. anv. Schenberg (1739). (Adalriks) höga Dygder .. skulle blifva hans förrådare. Mörk Ad. 1: 233 (1743). Helenius (1838).
3) till 4 a. Beljugare, förrådare och baktalare. Murbeck CatArb. 1: 553 (c. 1750).
4) till 5. Lackmus .. är syrans aldraskarpaste förrådare. Hiärne Förb. 35 (1706).
FÖRRÅDLIG, adj.; adv. -en (HSH 9: 185 (1639)). (-råd- 16251705. -råt- 15631597. -elig 15631705. -ligh 1597. -liget, n. sg. 1633) [jfr ä. d. forraadelig. Jfr FÖRRÄDLIG] (†)
1) förrädisk (se d. o. 1), svekfull; jfr FÖRRÄDLIG 2. Sitt förråtelighe förehaffwendhe. HH XIII. 1: 104 (1563). Spegel TPar. 140 (1705).
2) opålitlig, oduglig?; jfr FÖRRÄDISK 2. Deen gamble forruttin forrådelige gamble dammen. OxBr. 11: 209 (1625).

 

Spalt F 3099 band 9, 1927

Webbansvarig