| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRLÖPARE förlø4pare l. fœr-, i Sveal. äv. 0302, sbst.2, om person m., om sak r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
1) (†) motsv. FÖRLÖPA I 3: rymmare, flykting, överlöpare, desertör; kringflackande person, lösdrivare. The andra läriungana rymde alle j fråå .. (Jesus), ja förlöpare och förrädare motte han wel hafua kallat them. OPetri 2: 7 (1528); jfr 3. Rymmer någenn förlöpere .. vdaff eders .. herredöme .. till wårt .. konungeriike, .. tå schall thett folk opå både sider .. igenn giffwes. SvTr. 4: 545 (1567). På thet ath .. wij .. förlöpare, som .. (då ett prästkall blir ledigt) icke försumma sigh, blifwa befrijade. VDAkt. 1678, nr 113 (väl särsk. med tanke på krigspräster o. d., vilka ofta fingo kall, utan att församlingen valt dem). Meurman (1846).
2) spelt. motsv. FÖRLÖPA I 1 b, II 1 b: förlupen boll. Göra en förlöpare, (råka) stöta egen boll ned i biljardhålet. Meurman (1846). Wilson Spelb. 105 (1888).
3) (†) motsv. FÖRLÖPA III 1: person som förlupit (sin tjänst, sin post, sin maka, sitt land osv.). Sin rätte Herres och fäderneslands förlöpare och otrogne man. Hallenberg Hist. 3: 100 (cit. fr. 1614). Hustro Mariæ i Suensböle brudgumme och förlöpare, Anders Larss. i Lomparby. Murenius VP 34 (1640). KOF II. 1: 248 (1659).
Spalt F 2924 band 9, 1927