| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRLUSTA förlus4ta l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förlu´sta Weste; förlùssta Dalin), v.2 -ade ((†) forliste, ipf. Visb. 3: 143 (c. 1655). vbalsbst. -AN o. -ANDE (se avledn.), -ELSE (se d. o.), -NING (se avledn.); jfr FÖRLUST, sbst.2 (se avledn.).
1) [jfr motsv. anv. i ä. d.] (†) i uttr. låta sig förlusta till, få lust till, finna behag i. Salomon lät sigh ock förlusta, til at älska vthländske quinnor. Leuchowius Zader 109 (1620).
2) (numera bl. ngn gg arkaiserande) giva l. bereda nöje l. behag åt (ngn l. ngt); roa, förnöja; glädja, fröjda; fägna. Hälst när man Comœdier håller om Inlenske saaker, hwilke meer förlusta, än såsom vthlänske. Messenius Disa A 2 a (1611). Här moste iagh, til at förlusta Läsaren, framställa een löjeligh Fabel. Schroderus Os. 2: 213 (1635). All Naturen offrar sig, / At förlusta mina tankar. Nordenflycht QT 1744, s. 36. De (dvs. svenskarna) böra förlustas; äre ombytelige, orolige och klandre gärne och afundes hvarandre. HSH 1: 39 (c. 1750; yttrandet tillagt G. I). Låt hämta Simson, för att han må förlusta oss. Dom. 16: 25 (Bib. 1917).
3) (numera bl. lätt arkaiserande) refl., förr äv. i pass. med intr. bet.: finna sin lust l. glädje (i ngt), ha nöje (av ngt), förströ sig (med ngt), roa sig, glädja l. fröjda sig; numera vanl. med bestämning inledd av prep. med, förr ofta i l. av. Min wen är min och iagh är hans, then sigh ibland Roser förlustar. HögaV 6: 2 (Bib. 1541). I manna starcke, / och i starcke hestar, / wår gudh then mechtighe sig eÿ förlustar. Visb. 1: 136 (c. 1620); jfr Ps. 1695, 110: 5. Hoos Gudarna fåår hon (dvs. själen) wijstas, / Skal hoos them altijdh förlystas. Prytz OS C 1 a (1620). Biskoparna skulle icke wistas longt ifrån sijne Kyrkior, och icke förlusta sigh medh Jacht. Schroderus Os. 2: 511 (1635). Så bedie vi dig, k. Läsare, intet tro, at vi förluste oss i något ohemult bitande skämt. Dalin Arg. 1: 8 (1732, 1754). Hemslöjden förlustade sig ej sällan med utsirning af järnstakarna. 2NF 16: 911 (1911). — särsk. (†) i fråga om ngt som smakar särskilt godt: njuta (av). (Smultronen) förgifftas (ofta) aff små Spinnilar eller Paddor, som gärna förlusta sigh aff them. Palmcron SundhSp. 53 (1642). Något litet förlusta oss af de fina Likörer, som funnos om bord. TörngrenMål. 503 (1802).
FÖRLUSTAN, r. l. f. (†)
1) till 1: lust, lusta, begär. Fernander Theatr. 375 (1695). I tid .. innan med thet onda kommer til förlustan. Ty, när begiärelsen har aflat, föder hon gierna synden. Sahlstedt Hofart. 68 (1720).
2) till 2, 3: nöje, förlustelse, förströelse; glädje. Menniskiorna (voro) aff Gudhi så skapade .., at the platt ingen godh treeffna och förlustan hadhe, Gudh förvthan. Bullernæsius Lögn. d 7 a (1619). Den rättrogne och stirrande församlingen till mycken förlustan och uppbyggelse. SvLitTidn. 1818, sp. 427 (i parodierande framställning). —
FÖRLUSTANDE, n. ((†) m. AntecknSaml.). (numera föga br.) vbalsbst. till 2, 3. Nordberg C12 1: 12 (i handl. fr. 1690). Kindblad (1871). särsk. (†) konkretare: nöje, lustbarhet. Een öfwertäkt huile plas där deras K: M:tz stå kunna och see i rännarbanen när någon förlustandhe förhanden ähr. AntecknSaml. 295 (1654). AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 116. —
FÖRLUSTELSE, se d. o. —
FÖRLUSTERA, v. -ning. [jfr t. verlustieren] (†) = FÖRLUSTA 2, 3. Då det begynte lida mot natten, sade Madtz: ”Vij villia utgå och förlustera osz på gatun”. BtHforsH 3: 167 (1641). Till sijn nöijachtiga Förlusteerning. Schouten Siam 10 (1675). Hamb. (1700). —
FÖRLUSTNING, r. l. f. (†) till 2, 3: nöje, förnöjelse, förlustelse. Sigfridi b 1 b (1619). (Vid taffeln lät sig) Kongl. Hof-Cappellet jemte Trompeterna höra til förlustning. Rüdling 237 (1731). Ej hofvet blott, men folket en förlustning / Vill Kungen ge, också i nöjen stor. Franzén Skald. 3: 440 (1824, 1829).
Spalt F 2889 band 9, 1927