Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖR- ssgr (forts.):
(II 1 a δ) FÖR-HÄXA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v., -else (mindre br., HeimdFolkskr. 26: 14 (1895), Heidenstam Svensk. 1: 141 (1908)), -ning; -are, -erska. [liksom d. forhekse efter t. verhexen] förtrolla, förgöra (se d. o. 4); ofta bildl. Han blev som förhäxad och glömde allt. Lind (1738). Denna sjukdom tros aldrig hafva annat uphof än förhäxning. Livin Kyrk. 21 (1781). De fördömda qvinnorna! Så de förhexa oss! Blanche En tr. upp 16 (1843). Jag försökte skämta och skratta som förr, men det gick ej, jag var som förhexad. Roos Skugg. 409 (1891). särsk.
a) (numera mindre br.) i uttr. vara (liksom) förhäxad i ngt, vara betagen i ngt. Almqvist AMay 65 (1838). Carlén Rosen 125 (1842). Högberg Vred. 3: 277 (1906).
b) (tillf.) i p. pf. ss. (eufemistiskt) förstärkningsord: ”förbaskad”, ”fördömd”, ”förbannad”. Almqvist Ekols. 1: 8 (1847). Därs. 88. —
-HÖGA, se FÖRHÖJA.
(II) -HÖGRA, -ing. [avledn. av HÖGRE, komp. till HÖG, adj.; jfr ä. t. verhöhern] (†) göra (ngt) högre, förhöja, höja; med avs. på pris, betalning o. d.; jfr FÖRHÖJA 2 b α. Begärendis att wij honum hans besoldung förhögre och förbättre wele. GR 15: 462 (1543). RP 1: 102 (1628).

 

Spalt F 2776 band 9, 1927

Webbansvarig