| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRHASTA förhas4ta l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förha´sta Weste; förhàssta Dalin), v. -ade; se för övr. HASTA. vbalsbst. -AN (bygdemålsfärgat, Larsson Vilj. 11 (1899)), -ANDE (se avledn.), -ELSE (stundom konkretare, numera knappast br., Lind (1749; under übereilung), Ljunggren SAHist. 2: 413 (1886; möjl. efter handl. fr. c. 1805)).
1) [jfr FÖR- II 1 b α] (†) intr., = 2. OPetri Tb. 48 (1525). Man (skall i kyrkorna) beflita sigh om en wel lydande .. sammansong, så at .. medh toonen huarcken för mycket och longsamt drages, eller förhastas. KOF II. 1: 222 (1659). Almqvist Luna 161 (1835).
2) [jfr FÖR- II 1 c α] refl.
a) (†) skynda (sig), hasta. Att Eders Högvyrdighet .. (intet) förtryter, att iag förhastar mig mäd de två .. personernas ödmiuka anmälande till dät bästa. ARydelius (1731) i KyrkohÅ 1912, MoA. s. 157.
b) skynda för mycket (med ngt), i förtid (o. utan moget betänkande) gripa sig an (med ngt), i förtid avgöra l. fatta beslut (i ngt) (o. därigenom misslyckas l. gå miste om fördelar som vore att vinna gm dröjsmål); vidtaga förhastade åtgärder; göra sig l. hava alltför brådtom; med prep. med, äv. i, l. med inf.; äv. abs. Han förhastar sig icke, han tager sig god tid, ofta (vard.) ironiskt: han är ganska senfärdig. GR 11: 90 (1536). Att the .. icke förmyckit förhaste sigh medh samme seglatz, för än vij bekomme kunne någre andre tijdender. Därs. 21: 115 (1550). Jag ber, at I intet förhasten Ehr i Ehrt omdöme om mig. Modée Dår. 5 (1741). (Erik Segersäll) angrep .. Sven (Tjuguskägg) ..; men utan at förhasta sig; ty det skiedde ej förän (osv.). Dalin Hist. 1: 601 (1747). Mitt råd (är) att .. (med ditt avskedstagande) så icke förhasta dig, att du uppoffrar de fördelar, som (osv.). BrefNSkolH 244 (1811). Nu ska du inte förhasta dig. Vänta till i morgon att göra något! Lagerlöf Holg. 2: 31 (1907). — särsk.
α) (†) med prep. från: brådska för mycket att fara från (ett ställe). (För) att begära, dhet H(ans) F(urstliga) N(å)de sigh här ifrån icke ville förhasta. RP 3: 155 (1633).
β) [jfr y. fsv. inghen förhastade iag meg oppa] (†) impulsivt låta sig hänföras av o. giva uttryck åt sina känslor; i sht: brusa upp i vrede (o. fara ut i svordomar l. dyl., äv. låta förleda sig till handgripligheter?); förivra sig, förhetsa sig; abs. l. med prep. på, över. (De) både Koningen att han wille icke förhasta sig utan medh tolamodh höra theres swar. Svart G1 126 (1561). Carl IX Rimchr. 31 (c. 1600). Lät vara, at ett fromt hierta skulle förhasta sig, .. hvad hafva andra, som af svärjandet göra ett handtverk, at beropa sig therpå? Münchenberg Scriver Får. 115 (1725). Kellgren 2: 255 (c. 1780). — begå övervåld mot? En sådan man .., / Som Gud och rättwisan förkastar, / Och sig på sin nästa förhastar. Carl IX Rimchr. 32 (c. 1600; om Jöran Persson).
3) [jfr FÖR- II 1 a γ] (†) tr.: överrumpla; påskynda; skynda för mycket l. vara alltför hastig med (ngt), utföra l. komma fram med l. giva uttryck åt (ngt) i förtid (innan saken är mogen l. innan man hunnit tillräckligt överväga den); ngn gg: på grund av för stor brådska vårdslösa (ngt). Pestilentzien .. intager .. the leffuendes kraffter j hiertat och blodhet, och medh wåld förhaster. Berchelt PestOrs. E 2 b (1589). Man förhastar allenast .. (fostrets) timeliga död, för några ögneblik. Hoorn Jordg. 2: 75 (1723). På det .. (fåglarna) hvarken må förhasta eller upskjuta sina (livs-) förrättningar. VetAH 1780, s. 313. Detta (sorgespels-) ämne .. behöfver tid till mognad och jag vill ej förhasta det. Leopold (1790) i 2Saml. 8: 82. Förhasta ej ert svar. Remmer Theat. 2: 67 (1809, 1815). Förhasta sitt omdöme. Kindblad (1871).
4) i p. pf.; ofta med adjektivisk bet.
a) [jfr FÖR- II 1 a γ] (†) om rörelse(hastighet): påskyndad, accelererad. Triewald Förel. 1: 201 (1728, 1735).
b) [jfr FÖR- II 1 a γ] om sak: som har kommit (l. kommer) till stånd för tidigt (innan saken är mogen l. innan man hunnit tillräckligt överväga den), för tidig, överilad; ofta: oöverlagd, obetänkt, obetänksam; i sht förr äv. om nyhet, rykte o. d.: ogrundad; äv. ss. adv. -at. Ett förhastat ord, omdöme, beslut. Ett förhastat förslag, steg, fredsslut. CGTessin (c. 1760) hos Ehrenheim Tess. 243. Otidiga och förhastade giftermål. SynodA 1: 527 (1778). Det var kanske förhastadt af mig att jag afsade mig Rectoratet. Tegnér (WB) 3: 348 (1818). Uppgiften är alldeles förhastad. Wirsén i 3SAH 7: 225 (1892). — särsk. (numera knappast br.) om litterärt arbete l. dyl.: icke ordentligt utarbetad, slarvig; omogen. Jag får ödmiukast be om förlåtelse att mina Bref äro nog förhastade. VLBibl. Brev 15/4 1774. Wulff Leopardi 10 (1913).
c) [jfr FÖR- 1 c α] (†) om person: som förhastar (l. brukar förhasta) sig (i ngt); obetänksam. Leopold 3: 427 (1797, 1816). Ack! jag blir väl alltid en förhastad varelse, som dömmer efter det första intrycket. Bremer Grann. 1: 100 (1837). Oscar II 2: 50 (1861, 1887). — jfr O-FÖRHASTAD.
Spalt F 2738 band 9, 1927