Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRFORDRA (förfo´rdra Weste), v., äv. FÖRFODRA, v.2 -ade; se för övr. FORDRA, v.1 vbalsbst. -ANDE; -AN, -ING o. -ARE se avledn.
Etymologi
[liksom ä. d. forfordre efter mnt. vorvorderen; jfr FÖR- II B o. FORDRA, v.1]
(†)
I. befordra (se BEFORDRA, v.1). Wollimhaus Ind. (1652; med hänv. till befordra). Deleen (1829; med hänv. till befordra).
1) fortskaffa, forsla, transportera, befordra; med avs. på person äv.: förhjälpa i väg (jfr 2). GR 1: 94 (1523). Så wordho the förfoordradhe vtåff forsamblingen, och foro genom Phenicem och Samariam. Apg. 15: 3 (NT 1526; Bib. 1917: utrustade dem för resan). The ekebræde måga borgerna j vesteruich forfordhra til stocholm. GR 4: 284 (1527). LReg. 315 (1687). Atterbom 2: 377 (1827). Han (lät), efter Ysings dödliga afgång, .. förfordra honom till sitt hvilorum. BL 23: 30 (1856).
2) förhjälpa (ngn l. ngt till ngt), befordra (se BEFORDRA, v.1 2). Kunde och för:de köpswen siälff komme oss til orde och samtall såge wij gerne ther i honom til förfordre wele. GR 6: 336 (1529). (Vi skola) ock förfordra eller befordra vår Nästa till hans lifs uppehållande. Murbeck CatArb. 1: 382 (c. 1750). — särsk.: förhjälpa (ngn till ämbete o. d.), befordra (se BEFORDRA, v.1 2 e o. 3). RA 3: 102 (1593). Promovera och förfodra en till kall och lägenheet, som thet är intet wärdh. Rudbeckius KonReg. 73 (1614). Marcus Meijer .. förfordrade .. straxt Jörgen Wullenwäfwer til en Rådman. Girs G1 139 (c. 1630). VDAkt. 1736, nr 465.
3) befrämja, främja; hjälpa.
a) med mer l. mindre abstr. sakobj.: främja, befrämja, befordra, värksamt bidraga till (ngt). OPetri MenFall B 8 a (1526). Han .. skall .. wår fordell, äre, nytte och gangn, altiid wetta, sökie, ock forfordra. GR 12: 107 (1538). Himlen må veta huru långt jag på sådant sätt kunnat förfordra mina afsigter. Livijn 1: 202 (1817); jfr 4. Afzelius Sag. 6: 175 (1851). — särsk.
α) med att-sats, närmande sig bet.: laga, styra, ställa. Så skall .. (ståthållaren) och förfordre att Salltpetersbruken effter hans Kong: M:ttz Annordningh hafue sijn fulle gång. LReg. 109 (1616). VDAkt. 1682, nr 158. — särsk.: utvärka (hos ngn att ngt måtte ske). GR 21: 218 (1550). Min .. bönn tijll idher .. (är) att J wille förfordre hoos Hans Kongl. Nådhe, dett hans K. M. wille werdiges (osv.). BtFinlH 4: 61 (1562).
β) intr., med prep. om: draga försorg om (ngt). SUFinlH 2: 320 (1607).
γ) övergående i bet.: påskynda. RARP 3: 359 (1644). Wij .. Besluto så, att förfodra wår Reesa till Swaquem .., dijt wij ankommo then 25. Septemb:. Kiöping Resa 39 (1667).
b) med konkret obj.: hjälpa, hjälpa fram, understödja, bistå (ngn l. ngt). Waare Fogthar .. (skola) them .. forfordhra thet bestha the kwnna, medh fetalie. GR 3: 140 (1526). Wår Cammer och wårtt mynt .. motte så föreståndne och förfordrade bliffwa, som oss altijd .. störste mackt vpå ligger. Därs. 15: 449 (1543). Wij .. wille .. gerne anten med thet samme eller någet annet gott geldh honum förfordre. Thyselius HandlReform. 2: 270 (1545). Så at wij .. hielpe och förfodre .. (vår nästa) i all hans Lijfznöd. Swebilius Cat. (a) 2 a (1689). Rääf Ydre 4: 160 (1865). — särsk. i uttr. förfordra ngn till det bästa, gagna l. hjälpa ngn på bästa sätt. Bidie wij eder athij honum tiil thet bestha forfordhra wele. GR 3: 169 (1526). Brahe Kr. 39 (c. 1585).
4) genomföra. (David) måtte werckställigheten och åtlydnan af all annor wälgrundad lag .. kunna förfordra och åstadkomma. Sahlstedt Hofart. 6 (1720). — särsk. i uttr. förfordra ngt till slut o. d.: slutföra (ngt), genomföra (ngt). GR 21: 329 (1550). (Han) wille .. sina föresatte desseiner til behörigt slut förfordra. Haartman Salonius 44 (1730).
5) bringa (i ngns tjänst). Ko: Ma:t tiil Swe: .. hade vtskickat sin befalningxman .. tiil ath forfodra h: ko: Ma:t vdij eed och tijäniste en fänicke kneckter. GR 11: 206 (1536).
II. kräva, fordra, begära. OPetri Tb. 133 (1527). Flere godemen .. haffwe aff oss forfordrett .. ath wij icke skulle stedie någet affrad eller landgille her aff riigit. GR 11: 81 (1536). Därs. 23: 398 (1552). — särsk. intr., i förb. med prep. om l. (up)på: framställa krav på (ngt). GR 16: 19 (1544). I vele förthenn skuldh honom samma tree lester bekomma latha, eenäär han ther opå förfordrar. Därs. 29: 807 (1560). BtFinlH 4: 29 (1561).
Särsk. förb. (†): FÖRFORDRA FRAM. till I 3: hjälpa fram. OMartini Bew. D 4 b (1604).
FÖRFORDRA TILLBAKA. till I 1: föra tillbaka. GR 17: 98 (1545). Strinnholm Vas. 3: 23 (1823).
Avledn. (†): FÖRFORDERLIG, adj. (-fodre- 1674. -forder- 15431622. -fordre- 1552) till I 2 o. 3. särsk. om person: behjälplig; i allm. i uttr. (vara) ngn förforderlig. Att the äre för:ne Peder Andersson och Peder Jönsson förforderlige och behielpelige till att bekomma sådane Summa pen(ninga)r. GR 15: 232 (1543). VDAkt. 1674, nr 194.
FÖRFORDRAN, r. l. f. vbalsbst. till FÖRFORDRA. särsk.
1) till I 1: befordran. Ett (brev) till Grefvinnan Schwerin, hvilket jag bad honom att åt Dig öfverlemna til vidare förfordran. Atterbom Minn. 537 (1818).
2) till I 2 slutet, om befordran till högre tjänst o. d. RA 3: 93 (1593). (Jag beder) att iag må widare mig till större och fördehlachtigare förfordran Högwyrdige Herr Biskopens prijswärda gunst niuta. VDAkt. 1712, nr 337.
3) till I 3. särsk.
a) hjälp, bistånd; bemedling. GR 28: 564 (1558). Året der efter fördes .. (Birgittas) lik til Vadstena Closter, genom hennes dotters Catharinæ bekostning och förfordran. Burman Alm. 1728, s. 30.
b) gagn, nytta; förkovran. Rudbeckius KonReg. 17 (1614). När Hans Kongl. Maytt. Anno 1694. dijt up reste, att och i andra wichtiga ärender tillse Landetz nytta och förfordran. Rudbeck Atl. 3: 264 (1698).
4) till I 4: genomförande, slutförande. Samme ärendes yttermhere förfordren och fulborden. GR 29: 240 (1559).
FÖRFORDRARE, m.||ig. till I 3. särsk.
a) till I 3 a: befrämjare. BtFinlH 4: 268 (1564). Martianus, en from Herre, och then sanskyllige Lärones Förfordrare. Schroderus Os. 1: 763 (1635).
b) till I 3 b: hjälpare, beskyddare; äv.: gynnare, ”patron”. Then Edle och Wälbyrdige Man Johann Bagge till Boo sin besynnerlige gode tilförlatelige Wän och förfordrere. HSH 3: 106 (1581; utanskrift på brev). Pelegrimar och wandrare behöffua på wäghen, skickeliga och starcka ledsagare och förfordrare. PErici Musæus 1: 258 b (1582). Verelius 74 (1681).
FÖRFORDRING, r. l. f. (-ing 15271818 (: förfordringsmedel). -ung 1558) vbalsbst. till FÖRFORDRA; ofta konkretare. särsk.
1) till I 2 slutet: befordran. Annerstedt UUH Bih. 1: 19 (i handl. fr. 1593). LReg. 217 (1635).
2) till I 3. särsk.
a) hjälp, bistånd. GR 17: 403 (1545). Han skulle göra H. F. N:de .. altt bijstondh och förfordring. AOxenstierna 1: 90 (1614). Schroderus Os. III. 1: 26 (1635). särsk.
α) förmedling. GR 18: 267 (1547). Brahe Oec. 92 (1581). (Virgilius) kom igenom Keyserinnans Theodore Förfordring til Påfwedömet. Schroderus Os. 2: 72 (1635).
β) anbefallning, rekommendation. (Lat.) Commendatio .. (sv.) förfodring. Cellarius 110 (1699).
b) befrämjande; äv.: gagn, nytta, fördel, (ngns) ”bästa”. GR 5: 103 (1528). Theres Preuilegier .. äre lagligen och skälige och lende till theres Embethes förfordringh. Skråordn. 179 (1596). Placat 30/10 1689, s. 3.
c) understöd, underhåll; uppehälle. GR 4: 60 (1527). Then wägfarende kunde för skälige Peninger bekomme både Maat, Dryck och annen nödtorfftig förfordring. Stiernman Com. 1: 327 (1584). RP 2: 151 (1632).
3) till I 4: genomförande, fullföljande. Wij Jåhan .. Göre witerliged. att wij thill thenne hanndlingz (dvs. striden mot Erik XIV) förfordring .. hafve .. till läns tagit af .. Frw Märete .. finnth Sölf ett tusennd lödige marker. DelaGardArch. 1: 239 (i handl. fr. 1568). OxBr. 10: 233 (1617). konkretare: föranstaltande, åtgärd. GR 18: 280 (1547).
Ssgr: förfordrings-brev. till FÖRFORDRING 2 a β: rekommendationsbrev. GR 16: 11 (1544). VDAkt. 1736, nr 374. förfordrings-medel. till FÖRFORDRING 2: hjälpmedel. Hammarsköld Sv. Vitt. 1: 241 (1818).

 

Spalt F 2670 band 9, 1927

Webbansvarig