Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FÄRD 4rd, äv. (numera bl. vard. o. bygdemålsfärgat i några ssgr, särsk. FÄL-KNÄPP, -SUP) FÄL 4l, r. l. f. (m. Schultze Ordb. 1043 (c. 1755; jämte f.), Sahlstedt, Kindblad (1871)); best. -en ((†) fäl’n Boding Mick. 11 (1741)); pl. -er32.
Ordformer
(färd (färdh, færd(h), ferd) GR 3: 171 (1526) osv. fer(d)tt UrkFinlÖ I. 1: 97 (1597: Wanferdtt), OxBr. 5: 181 (1622). fördh GR 3: 210 (1526). fäl (fääl, fähl, fel) GR 21: 279 (1550: felbodz tompt), Messenius Sign. 41 (1612), Wallin Bref 200 (1849); fäll (fell) GR 4: 111 (1527: pa fellom), Prytz G1 A 2 a (1621), ConsAcAboP 2: 352 (1662: fällebodh); fäld BtÅboH I. 9: 62 (1637: fäldboodh). fär (fhär) BtÅboH I. 3: 28 (1624), VDP 1666, s. 790 (: å färom). Anm. I vissa stående förb. användes en form färde (-a Luk. 22: 49 (NT 1526: på ferdha)), allt fortfarande i 1 a, b o. 2, förr äv. i 3 (LPetri 1Post. T 2 a (1555), Posten 1769, s. 390), i 2 tidigare därjämte dat. pl. färdom (GR 1: 136 (1523), VDP 1666, s. 790, Högberg Vred. 2: 125 (1906; arkaiserande)))
Etymologi
[fsv. färþ, motsv. dan. o. nor. færd, isl. ferð, fsax. fard, mnt. vart, feng. ferð, fyrð, fht. fart, t. fahrt; av ett germ. farði-, farþi-, avledn till FARA, v.2; jfr FART. — I fara sina färde o. d., som utgår från (y.) fsv. fara sina færdha med gen. sg. (jfr isl. fara ferðar sinnar), synes färde bero på inflytande från mnt. (jfr mnl. hi voer sijnre veerde), i vara på färde (fsv. vara a färdhe) o. d. föreligger väl eg. en ack. pl., som ersatt den tidigare dativen i fsv. a färdhom, o. med anslutning till vara på färde har bildats vara i färde med. Formerna fäl o. fär hava båda utvecklats ur färdh, det förra i mellersta o. norra Sv. gm övergång av rdh till (urspr. kakuminalt, s. k. tjockt) l (jfr FJOL, VULEN, VÅLNAD m. fl.), det senare övervägande i sydligare trakter, delvis dock, efter vad det vill synas, äv. i Norrl. o. Finl.; jfr FJOR, flär (se FLÄRD), går (se GÅRD) m. fl.]
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] motsv. FARA, v.2 1, om handlingen att fara l. resa l. begiva sig ngnstädes hän: resa (i sht i åkdon, på järnväg l. med fartyg o. d.); stundom: utflykt, ”tripp” o. d.; äv. i utvidgad, oegentlig o. bildlig anv.; i uttr. styra l. ställa färden l. sin färd (ngnstädes hän), styra l. ställa kosan (dit l. dit). En färd genom Jämtland. De stodo i begrepp att anträda sin långväga färd. Önska någon lycka på färden. Worde och ther mycken rijhm vpläsin om theras färd (dvs. om Peder Sunnanväders o. mäster Knuts skymfliga intåg i Sthm). Svart G1 113 (1561). Bönderne .. bliffua (ofta) ifrå Gudz ord giönom befalningsmennerne med försl och ferder och skallebod på te dagar, Gudz ord handlas. SynodA 2: 47 (1586). (Vikingarna) hade sina färder både i Öster- och Västersiön och öfver alla Haf. Dalin Hist. 1: 461 (1747). Solen träder fram och börjar dagens färd. Wallin Vitt. 1: 10 (1805). Rakt öfver fjärden / till kungens söner han styrde färden. Tegnér (WB) 5: 29 (1825). I morgon bittida går färden till Bergamo. Nyblom Bild. 262 (1864). Upsalasångarne .. skulle göra en färd på Rhen. De Geer Minn. 2: 223 (1892). Här, midt i segrarnas lopp, skulle den ädle hjälten lykta sin jordiska färd. Forssell G2A 105 (1894). Gustaf ställde sin färd till Paris. Stavenow G3 17 (1901). — jfr BOTGÖRAR-, BÅT-, CYKEL-, FLYG-, HEM-, HIMMELS-, HÄDAN-, HÄR-, IL-, IRR-, JORDA-, KANOT-, KYRK-, KÖP-, LIK-, LUFT-, LUST-, LÅNG-, MISSIONS-, PILGRIMS-, POLAR-, RODD-, SAM-, SJÖ-, SKJUTS-, STUDIE-, SÅNGAR-, TURIST-, UPPTÄCKTS-, UT-, VALL-, ÅNGBÅTS-, ÅTER-FÄRD m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Skåne) o. i d.] (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat) i uttr. vara på färde (jfr 2 a), vara stadd på färd l. resa, färdas, färdas omkring (ngnstädes); äv. allmännare: vara i rörelse (o. värksamhet); förr äv. om rykte o. d.: gå. The stemplare och forrædare som thaa paa ferdhe waare j landit. GR 3: 101 (1526). Efter som rychtett opå färde ähr. Därs. 24: 440 (1554). (Josef blev) sold för ganska snöpligt wärde / Jsmaeliterna, som woro tå å Färde. Spegel GV 274 (1685). När stormen är på färde. Nordenflycht QT 1746—47, s. 14. Häxorna, som äro ute på färde under Valborgsnatten. Nilsson FolklFest. 109 (1915).
b) i uttr. draga, fara, gå o. d. sina (ngn gg sin) färde (sällan sin färd), draga osv. sin kos, begiva sig av l. i väg. The foro sina färde. Mark. 6: 33 (NT 1526). Sedhan drogh han sina ferde ifrå Ierusalem. 2Kon. 12: 18 (Bib. 1541). Iag .. / .. gick min färde. Stiernhielm Cup. 10 (1649, 1668). Lifvets glädje flytt sin färd. Rydberg Faust 49 (1876). Packa dig din färde, tiggare! Heidenstam Skog. 192 (1904).
c) (†) bildl. i uttr. fara en ond l. elak färd o. d., råka i olycka, råka illa ut. Tigh borde wist fara ena onda färd. TobCom. C 4 a (1550). Han månde een elak färdh fara. Brasck Apg. C 1 a (1648). Nu ska du fara en fanners fääl. Beronius Reb. F 4 a (1674). jfr: (Sv.) Han fick en fanders färd, (eng.) He was sent packing with a vengeance. Widegren (1788).
d) (i högre stil) i uttr. den sista färden, om ngns avgång med döden l. hädanfärd, ävensom om en avlidens forslande till kyrkogården. Swedberg SabbRo 1699 (1712). Hon .. / .. tänkte med en suck till Gud / Uppå den sista färden. BEMalmström 6: 287 (1855). Några vänner gåfvo honom (dvs. Braun) en lagerkrans med på hans sista färd. Sturzen-Becker 1: 144 (1861).
e) (bygdemålsfärgat i Norrl. o. Finl.) om resa i förening med en (längre) tids bortovaro från hemmet för sälfångst, timmerdrivning, marknadsaffärer o. d.; särsk. i uttr. resa i färd. Bonden rustar sig, at vara par månader eller längre til dess (dvs. sälens) fångande hemifrån, hvilket kallas resa i färd. VetAH 1757, s. 181.
2) [jfr fsv. a færdhe, a færdhom, isl. á ferðum] med avbleknad bet. i förb. på (å) färde (förr äv. på (å) färdom), i uttr. som angiva att ngt försiggår l. förefaller, förehaves l. föreligger o. d.
a) i uttr. vara på (å) färde (jfr 1 a).
α) försiggå, äga rum; stå på; vara i görningen; om nöd, fara o. d.: hota, stå för dörren, vara för handen; numera i sht i uttr. det är ingen nöd l. fara på färde o. d., han visste inte vad som var på färde, vad är på färde? o. d. GR 2: 101 (1525). Thå sågho the som när woro hwadh på ferdha war. Luk. 22: 49 (NT 1526). Thet är jngen nödh på färde. OPetri 1Post. 30 b (1528). Är något nytt på ferde? Ps. 1536, s. 13. Vet man förrädeliga stemplingar å färde vara. MB 4: 3 (Lag 1734). Drängen försäkrade att ingen fara var å färde. CFDahlgren 4: 122 (1831). Så ofta ett vigtigare beslut var å färde. Carlson Hist. 1: 430 (1855). När hennes oro öfvertygat henne, att något ovanligt verkligen var på färde. Geijerstam LycklMän. 56 (1899).
β) (†) finnas; förefinnas, föreligga, finnas för handen; vara till hands, vara att tillgå. När ij Dannemen .. offuerwäge huadh fattigdom på färdhe war, thå thette örligh begynthes. GR 1: 126 (1523). Han giffuer honom dubbelt aff alt thet på ferde är. 5Mos. 21: 17 (Bib. 1541; Bib. 1917: allt vad han äger). När .. intet hopp på färde är om boot och bättring. RP 6: 623 (1636). Ändteligen war intet annat medell på färde .. än at iag måste .. tillhålla dee förnämbste Städherne at giöra emoot betalning bijståndh. HSH 31: 373 (1662). Oaktadt en allmän förskräckelse var å färde, kunde man likväl ogörligen tilbringa aftonen utan mit sälskap. Creutz Vitt. 85 (1759). Lehnberg Pred. 3: 264 (c. 1800).
b) (†) i uttr. komma (äv. falla) på färde, förefalla, komma före, komma upp, dyka upp; hava (ngt) på färde, förehava, syssla med, hava för händer; bringa (ngt) på färde, åvägabringa, bringa till stånd; bliva på färde, komma till stånd, bliva av. Aaron och Hur äro när idher, kommer någhon saak på ferde, then må j haffua in för them. 2Mos. 24: 14 (Bib. 1541). Tå bleff här annadt modh på ferde. Svart G1 151 (1561). Alting vthi Regerings sakerne, ehwadh på färde falla kan. Chesnecopherus Skäl Zz 4 b (i handl. fr. 1597). Krig eller annat hvad på ferde kunde komma. RP 8: 89 (1640). Han brakte på färde et märkeligit äktenskap. Pfeif De habitu 287 (1713). Jag har ock .. (tobaksplanteringen) åfärde till ett litet prov. FoU 16: 195 (i handl. fr. 1753).
3) med avbleknad bet. i förb. i färd (förr äv. i färde), i uttr. som angiva att ngn kommer l. är i beröring med l. får l. har att göra med ngn l. ngt.
a) (vard.) i uttr. giva sig (äv. måste, vilja, våga sig o. d.) i färd med (ngn l. ngt), giva sig (måste osv.) i sällskap l. slang med l. inlåta sig med (ngn); giva sig i strid l. brottning o. d. l. tvist l. delo med (ngn), ”tagas med” (ngn); taga itu l. gripa sig an med (ngt). GR 3: 171 (1526). (Om bönderna ej få hjälp med spannmål av kronan) måtte (dvs. måste) the i färd medt barcken. Därs. 23: 435 (1552). Mine mootståndare och fiendar wilia j ferd med migh. LPetri Psalt. 27: 2 (1560). Han .. wågade sig i färde medh Leyon och Biörnar. Rudbeckius KonReg. 464 (1620). Det är grufsamt at gifva sig i färd med dagjemnings stormarna. Leopold (SVS) II. 1: 122 (1781). Vi hade dock redan bordt känna det ryska packet nog för att ej ge oss i fäl med dem. Wallin Bref 31 (1841). Hagberg Shaksp. 1: 409 (1847). Sancho gaf sig i färd med munförrådet i matsäcken. Lidforss DQ 2: 661 (1892). jfr (†): Somlige äre .. så fatte, at the intet tenckia på döden, at han en gång skal komma i färd medh them. Wallius 2Likpr. 172 (1627); jfr b.
b) (vard., numera föga br.) i uttr. komma l. råka i färd med (ngn), komma i sällskap l. beröring l. slang med; råka l. stöta på; få att göra med. Hiorter Alm. 1734, s. 29. Utter och Bäfer får man någon gång koma i färd med vid vatnet. Wettersten Forssa 66 (c. 1750). Han råkade i färd med skälmar. Widegren (1788). Ifall han kommer i färd med en verklig historisk kännare. LHammarsköld (1809) hos Ljunggren SVH 4: 131. Min kamrat hade i hotellet .. kommit i fäl med en ung man, som ville göra samma tur som vi. Wallin Bref 200 (1849). Öman Ungd. 190 (1889). — särsk.
α) komma i kamp, strid l. handgemäng o. d. l. i tvist l. delo med (ngn). Hund E14 267 (1605). Klas Horn med St. Erik kom i färd med Lybska amiralskeppet StyrSchweden. Fryxell Ber. 3: 289 (1828). Det kan en vacker dag vålla, att Tit(ulus) råkar i färd om ej med riksens ständer, åtminstone med dess fullmägtige. CFDahlgren 5: 202 (1833). Almqvist Ekols. 3: 196 (1847).
β) (†) i fråga om sexuellt umgänge. Om een pigha är enom manne troloffuat, och någhor kommer j färd medh henne j stadhenom, och ligger när henne, så skalt tu .. stena them bådhen til dödz. 5Mos. 22: 23 (Bib. 1541). DeFoë RobCr. 68 (1752).
c) i uttr. vara i färd.
α) (vard., mindre br.) vara i färd med (ngn l. ngt), vara i beröring med, hava att göra l. beställa med (ngn l. ngt); äv.: söka påvärka (ngn att göra ngt o. d.). Dieffuulen och werlden äro genstan j ferde medh tigh, och skynda tigh all olöcko och bedröffuelse til. LPetri 1Post. T 2 a (1555). Vi haffue och varitt i färdh medh Stockholm stadh, sosom och schreffuet alla städer till om denn förstreckningh. OxBr. 3: 133 (1627). Hvilken Oculist har varit i färde med dig, emedan du nu börjat skymta, efter så långliga tiders blindhet? Posten 1769, s. 390. Redan efter en halftimmes vandring voro vi i färd med den första ripkullen midt uppe bland stenören. Hemberg ObanStig. 188 (1896); jfr β. — särsk. i fråga om strid l. kamp, tvist o. d. The hadhe warit i färde medh Fienden. Schroderus Liv. 133 (1626). En sådan Hydra, som Poëterne dicktade, at Hercules var i färd med. VetAH 1746, s. 204. Topelius Planet. 1: 15 (1889).
β) vara i färd med (ngt l. att göra ngt), (just l. som bäst) vara sysselsatt l. syssla l. hålla på med, vara (som bäst) upptagen av. Lindfors (1815). CFDahlgren 4: 268 (1831). De voro .. i full färd med fisket. Ödman VårD 2: 112 (1888). Fruntimren .. voro i färd med att duka det stora hästskobordet till morgondagens kalas. Engelke Prästg. 37 (1905). jfr: Jag (kom) en stund efter de andra till bordet och fann Elof redan i färd med efterrätten. Nordström Amer. 23 (1923).
γ) (mindre br.) i uttr. vara i färd att, hålla på l. vara nära l. vara på vippen att (göra ngt). Man är i färde at sluta freden. Pfeif De habitu 287 (1713). Han skrattar så han är i färd att kikna. CVAStrandberg 2: 63 (1860). Mina föräldrar voro i färd att bortgifta mig. Lidforss DQ 1: 349 (1890). Krafvet på politisk frihet .. är .. uppfylldt eller är i färd att uppfyllas. Fahlbeck Stånd 2 (1892). Risberg Prop. 42 (1905).
4) [jfr motsv. anv. i fsv. o. nor.] (tillf.) skara, följe (som färdas fram). Det hviner i luft, det skummar på fjärd, / der brusar nu fram en rasande färd. / .. der kommer Utgårds vilda jagt. Rydberg Dikt. 1: 63 (1882). — jfr BRUD-, LIK-FÄRD; jfr äv. FOLK-FÄRD.
5) (numera knappast br.) fart (se d. o. 7), hastighet. (Lapparnas) öfwermåttan hastige färd, som de hafwa på Skijdor och med sin Acki. Rudbeck Atl. 3: 207 (1698). Det långa ståtliga tåget skred förbi uti sakta färd. Topelius 24: 156 (1857). Simon märkte, att färden saktades. Rydberg Sägn. 35 (1874). — särsk. i uttr. (vara) på färd, (vara) i farten l. i tagen. Vi se henne jemt på färd, jemt i verksamhet. Bremer Hertha 410 (1856). Det var som fordom Lotta Svärd: / Man log, när gumman var på färd, / Men tack och heder var hon värd. Topelius Ljung 239 (1871, 1889).
6) [jfr motsv. anv. i fsv.; i senare tid med ökad anv. gm inflytande från d.] (mindre br.) motsv. FARA, v.2 5: sätt att uppträda l. handla l. gå till väga; uppträdande, beteende, handlingssätt. Alla befahrade sigh för Jöran Pedersons färd. Girs E14 113 (c. 1630). ”Mot svärdlös man jag svänger, / sad Frithiof, ej mitt svärd, / men lyster det dig länger / vi pröfva annan färd.” Tegnér (WB) 5: 80 (1825). Om deras (dvs. jättarnas) färd går vidare ett gammalt tal, att ”de inte kunde trifvas utan att jemnt få slåss”. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 29 (1863). Om än Gud förlåter din färd, / Förbannad är du i denna verld. Rydberg Faust 106 (1876). Människornas färd rundt om oss bär vittne om den heta törst, som bränner sinnena. Beskow Pred. 266 (1901). — jfr FRAM-, HÖG-, VARDAGS-, ÅT-FÄRD.
7) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera bl. ngn gg arkaiserande i högre stil) motsv. FARA, v.2 6: vad som händer ngn l. ngt; särsk.: ofärd, olycksöde (som drabbar ngn); utgång (på en sak). Verelius Herv. 52 (1672). Kom ihog, prester, Aharons söners ferd! Swedberg SabbRo 109 (1705, 1710). Sodoms grymma färd. Kolmodin QvSp. 1: 36 (1732). I Linköping var det en ynkelig färd. Snoilsky 4: 46 (1887). All vårt släktes / urgamla nöd och ömkansvärda färd. Karlfeldt FlPom. 114 (1906). — jfr O-, VAN-, VÄL-FÄRD.
Ssgr (till 1; de flesta äv. anslutande sig till FÄRDAS): A: FÄRD-BOD. (bl. i formerna fäl- 1550 (: felbodz tompt)1637 o. fälle- 1662) (†) strandbod (vid Åbo); jfr FÄRD 1 e. BtÅboH I. 1: 34 (1554). (Ingen får) hafwe någhon eldh iblandh fällboderne eller i staden iblandh gårdherne och huusen. Därs. I. 3: 34 (1624). ConsAcAboP 2: 352 (1662).
-BODS-TOMT. (†) strandbodstomt. En lithen felbodz tompt, liggiendes norden um åån (i Åbo). GR 21: 279 (1550). Därs. 24: 93 (1553).
(1 e) -BÅT. (färd- 17571910; fäl- 17011905. färde- 15561574; fäle- 16601678) (bygdemålsfärgat i Norrl. o. Finl.) vid säljakt använd, för segling i is särskilt byggd båt. HFinlH 3: 283 (1556). Murenius AV 469 (1660). VetAH 1757, s. 181. Den långa, odäckade, för råsegel gående fälbåten, utrustad med två jullar och några kälkar samt bemannad med 6—8 skyttar. Ramsay VagvFinl. 302 (1895). Ekman NorrlJakt 226 (1910).
-FOLK. (färd- 18931902. färde- 15821919) (bygdemålsfärgat) resande (pl.). PErici Musæus 5: 251 a (1582). Båten gungar häftigt på vågen när färdfolket stiger i. Hemberg Kola 149 (1902). Oterdahl Skram 26 (1919).
-HASTIGHET ~002 l. ~200. TT 1894, Allm. s. 94. Färdhastigheten med motorvelociped kan varieras från 10 till 70 à 80 km. i timmen. 2NF 31: 1096 (1921).
-KARL. (färd- 17571896. färde- 1678)
1) (bygdemålsfärgat, föga br.) = -MAN 1. Tigerschiöld Dikt. 1: 52 (1888).
2) (bygdemålsfärgat i Norrl. o. Finl.) till 1 e, = -MAN 2. VetAH 1757, s. 181. SvMerc. 3: 987 (1758).
3) (†) om kusk, hästskötare l. dyl. Skaffades henne (dvs. prinsessan) ther til (dvs. till resan) Hästar, Färdekarlar, Tienare och Tienarinnor. Sylvius EOlai 166 (1678).
-KNÄPP. (färd- 1831 osv.; fäl- 18441908. färda- 18681903. färde- 1888) (vard., särsk. bygdemålsfärgat under formen fälknäpp) = -SUP. Læstadius 1Journ. 391 (1831). Redan vid första inträdet i gästabudsgården bjöds den s. k. välkomman eller välkomstskålen. Sedan följde de häfdvunna skålarne hvar efter annan, intill afskeds-skålen, som dracks vid afskedet, och färda-knäppen, som togs sedan man redan satt i sadeln. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 448 (1868). Uppl. 2: 366 (1908).
-KORG. [jfr sv. dial. fälan korg (BoupptRasbo 1772)] (numera föga br.) släd- l. vagnskorg. Jean kastade sig i färdkorgen, fattade tömmarna och försvann. Zeipel Set. 2: 218 (1847). Fyris 1894, nr 22, s. 1.
-KUR. (†) kur på l. till vagn l. släde. En .. Verkvagn med Färdkur. DA 1824, nr 119, s. 9.
-KÄRRA. (färd- 18331896; fäl- c. 1755. färdes- 1846) [jfr sv. dial. fälan kierra (BoupptRasbo 1706)] (numera föga br.) reskärra. Schultze Ordb. 2379 (c. 1755). SD(L) 1896, nr 102 A, s. 2. —
-LED, r. (färd- 1912. färde- 18771915) (mindre br.) väg l. stråt där ngn färdas fram, färdväg. Rydberg RomD 38 (1877). Betydande ’jordrygg’ eller ’ås’, särskilt sådan som sträcker sig mellan tvänne vatten eller sanka marker ock som användes till färdled. HGeijer i Landsm. Bih. 7: 120 (1912). Flensburg Sång. 198 (1915).
-LEDARE, m.||(ig.). ledare av turist-, skol-, studiefärd o. d. SkogsvT 1912, s. 26.
-LYSTEN. begiven på att resa l. färdas omkring. NF 5: 51 (1881). Skandinaverna voro .. ett färdlystet folk. Cederschiöld Ordlek. 210 (1910).
-MAN, m. (färd- 17571915; fäl- (i bet. 2) 18961905. färda- 18951905. färde- c. 16131908. färdes- 1596)
1) (i sht i poesi o. högre stil) man som är stadd på färd l. resa, i sht långväga sådan, resande; äv. bildl. (Gud) haffuer framstuckit sitt ord .. såsom itt himmelskt blåss, til at vplysa och wisa oss fattighe blinde färdesmän j thenna älendhetennes mörka natt, then retta Herstråten til wårt ewiga fädhernesland. Balck Musæus B 3 a (1596). Värdshus för törstande färdemän. Rydberg RomD 36 (1877). Ossiannilsson Hem. 1 (1915).
2) (bygdemålsfärgat i Norrl. o. Finl.) till 1 e: deltagare i långfärd för att jaga säl. VetAH 1757, s. 181. Ekman NorrlJakt 243 (1910).
-MEDEL. (färd- 19011921. färde- 1894) (mindre br.) fortskaffningsmedel. NordT 1894, s. 123. Velocipeden (har) blifvit ett för vida samhällskretsar såväl i städer som på landsbygden oumbärligt färdmedel. 2NF 31: 1091 (1921).
-MÅL. (färd- c. 1770. färde- 16271671; fäle- 1675. fäls- 1639) [med avs. på sista ssgsleden jfr KLAGO-, SPÖRS-MÅL m. fl.] (†) färd, resa; stundom särsk. (jfr FÄRD 1 d) om ngns ”sista färd”: hädanfärd, bortgång. Wallius 2Likpr. 238 (1627). Resor oc fählsmål. Schroderus Comenius XLIV (1639; t.: Reisen). Beredom osz .. til et saligt Fäälemål. Steuchius NBozæus F 4 b (1675). NorrlS 79 (c. 1770).
-NUBB. (färd- c. 17301896; fäl- c. 17101885. färds- 1838) (vard. o. bygdemålsfärgat, vanl. under formen fälnubb, numera föga br.) kort tobakspipa (av allmogen använd på färder). Runius Dud. 2: 74 (c. 1710). Rökande på sin lilla färdsnubb. KLilljebjörn Hågk. 39 (1838). Hahnsson (1896).
-PLAN, r. (färd- 1904. färde- 1892) (uppgjord) plan för färd l. resa. Frithiof Nansen skall i den utbredda engelska tidskriften ”Strand Magazine” skrifva en med illustrationer rikt försedd afhandling om sin färdeplan. SD 1892, nr 328, s. 4. TurÅ 1904, s. 90.
-RESA, r. l. f. (färd- 17571895. färde- 1561)
1) (†) färd, resa. Honom (dvs. avgudabilden) .. bedher han om een godh ferdereso. LPetri SalWijsh. 13: 19 (1561).
2) (bygdemålsfärgat i Norrl. o. Finl.) till 1 e: färd för sälfångst på mer l. mindre betydande avstånd från hemorten. VetAH 1757, s. 181. (Sälar) fångas om vinteren .. på därtil anstälde färdresor. SvMerc. 3: 985 (1758). De fordom brukliga färdresorna långt i Östersjön och botniska viken anställas nu mera sällan. Radloff SthmL 2: 247 (1805). Ramsay VägvFinl. 303 (1895).
-RYSS, r. l. m. (färd- 1871. färds- 1912) ryss (vagn l. släde med lång, djup, flätad korg) avsedd att åka i vid resor. NerAlleh. 1871, nr 96, s. 1. Alla vinteråkdon, som funnos i gården, såsom kol- och färdsryssar, vedslipar etc. (framdrogos), för att .. användas (till kälkbacksåkning). Petersson MånsSl. 56 (1912; i skildring av förhållanden c. 1850).
-SKRINDA, r. l. f. [jfr sv. dial. fälanskrinda (BoupptRasbo 1710)] (bygdemålsfärgat i Norrl.) skrinda använd att åka i på (längre) färder l. resor. Læstadius 1Journ. 51 (1831). I detta ögonblick körde oförmodadt en färdskrinda in på gården. Wetterbergh Kapellpr. 40 (1849). Hemberg ObanStig. 107 (1896). Hagström Herdam. 4: 93 (1901; om förh. c. 1740).
-SLÄDE. (färd- 1865 osv.; fäl- 17401779. fäle- 1554) enklare släde, särsk. dylik avsedd för transport (till staden) av landtmannaprodukter o. d. VgFmT I. 8—9: 91 (1554). Folket i orten voro .. icke vane vid annat, än de nu så kallade Fähl-slädar; men Skrindor vetste de ej af. Fernow Värmel. 455 (1779). HLilljebjörn Hågk. 1: 40 (1865). Genom offentlig auktion .. kommer att .. försäljas .. åkslädar, korgsläde, färdslädar. Fyris 1894, nr 1, s. 1. PT 1902, nr 112, s. 4.
-STALL. (i Norrl.) stall avsett för vägfarandes o. resandes behov. TT 1874, s. 33. Å fastigheten uppförd åbyggnad, bestående af ett boningshus .. ett fähus, ett stall, en loge, ett foderhus, ett vagnslider, ett färdstall, ett redskapslider. PT 1902, nr 264 B, s. 2. —
-STUGA. (i Norrl.) stuga avsedd för vägfarandes o. resandes behov. Dagen 1896, nr 7, s. 4. Uthusbyggnader .. innehållande dräng- och färdstuga, rymliga magasin, redskapsskjul (m. m.). PT 1911, nr 178 B, s. 2. —
-SUP. (färd- 1831 osv.; fäl- 17771885) (vard., särsk. bygdemålsfärgat under formen fälsup) sup som bjudes ngn, då han står i begrepp att (av)resa, färdknäpp. Bellman 2: 96 (1777). ”Vill nådig Kaplan inte ta sig en färdsup till,” sade Klockaren, och fyllde tumlaren. Wetterstedt Mut. 79 (1832). Landsm. 1911, s. 494.
-VAGN. (färd- 17931894. färde- 1754) (föga br.) resvagn. Rääf Ydre 3: 347 (i handl. fr. 1754). DA 1793, nr 128, s. 3. Färd- och arbetsvagnar. Fyris 1894, nr 22, s. 1.
-VÄG. (färd- c. 1770 osv.; fäl- 17351817. färda- 1868. fälas- 1762. färde- 18861917) väg där ngn färdas; större väg som kan befaras med åkdon; äv. i överförd anv.: stråkväg, (huvud)stråt o. d.; ofta i uttr. vara (ute) på färdvägar, stundom på färdväg, vara (ute) på färd l. resa, vara ute o. färdas. Du äst tämmelig bittida på fählvägar i dag. Lagerström Jeppe 10 (1735). Höres spillkråkan, när man är ute på färdvägar, så betyder det intet godt. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 323 (1864). Färdstall måste ligga så nära färdvägen som möjligt. TT 1874, s. 33. (Greklands) folk har i alla dagar varit hänvisadt till hafvet såsom sin naturliga färdväg. Svensén Jord. 299 (1886). Man (hade) mycket svårt att komma till staden af brist på god färdväg. Landsm. V. 7: 22 (1891). Sedan jag skilts vid mitt ressällskap och befann mig ensam på färdväg. Sätherberg Lefn. 222 (1896).
B (starkt bygdemålsfärgat): FÄRDA-KNÄPP, -MAN, -VÄG, se A.
C (†): FÄLAS-VÄG, se A.
D (dels i högre stil o. poesi, dels bygdemålsfärgat): FÄRDE-BOD, -BÅT, -FOLK, se A.
-FOS. (†) som har lust l. är ivrig att anträda en färd; reslysten. Äre j nu färde foosz, / Så må i tå draga idher koosz. Gevaliensis Jos. 29 (1601).
-GÅNG. (fälle-) (†) i uttr. gå i fällegång, gå i svang. Sådana Laster gå nu i full swang / Hoos osz i fällegång. Gyldenhielm Capt. 223 (1649).
-KARL, -KNÄPP, -LED, -MAN, -MEDEL, -MÅL, -PLAN, se A.
-REDO, adj. (†) färdig att resa l. begiva sig i väg, resfärdig. Wij wåre aldelis färde reede när han kom till oss. GR 16: 177 (1544). OxBr. 10: 172 (1614).
-RESA, -SLÄDE, -VAGN, -VÄG, se A.
E (†): FÄRDES-KÄRRA, -MAN, se A.
F (†): FÄRDS-MÅL, -NUBB, -RYSS, se A.

 

Spalt F 2123 band 9, 1926

Webbansvarig